Yttre attribut

En av de första kurserna som förstaårsstudenter på Alnarp (ling och lark) studerar är praktisk växtkännedom. För detta ordnas det guidningar bland sortimentet i Alnarpsparken. I år har jag varit en av guiderna. I det strålande sommarvarma septembervädret har mina grupper fått förflytta sig med extra långa steg och i raskt takt från växt A till växt B, och så vidare, för att bli informerade om de valda växternas kännetecken. För min egen del har undervisningen inneburit att jag har motionerat mer än normalt. Resultatet av detta är en något överansträngd käkmuskulatur samt att jag har gått ned i vikt några kilon.

Under de mer eller mindre kroklinjiga växtrundorna har kommunikationen för det mesta varit enkelriktad; jag har pratat och studenterna antecknat om hur växternas blad, knoppar, eventuella fröställningar, frukter och höstfärger ser ut samt i vilka tänkbara miljöer växten i fråga kan påträffas. Det som har varit förvånansvärt märkbart är att många arter har gemensamma drag i själva växtsättet. Under sin ungdom växer de styvt upprätt och har en smal form, men med åren breder de ut sig och blir mer överhängande. Efter att jag upprepade gånger hade nämnt denna formförändring framgick det klart att det också finns gemensamma drag mellan växter och människor. Ytterligare en likhet är att liksom människor finns det växter som är tydligt håriga och andra som är helt släta eller fårade.

Som den något lågmälda person jag är har jag under övningarna ansträngt mig att höja min röstvolym. När jag sedan en kväll, efter en av växtvandringarna, anlände till höstens hobbykursstart var min röstnivå fortfarande uppskruvad. Det visade sig att jag inte hade någon som helst kontroll över mitt röstorgan. Överdimensionerat ljudligt presenterade jag mig för kursledaren och därefter frågade jag, lika ljudligt, varifrån jag skulle hämta en mikrofon. Det är inte alltid lätt att hålla tungan rätt i mun för egentligen menade jag ett mikroskop som jag behövde för kvällens minimaliska växtstudier.

När det sedan blev dags för studenternas växttenta ändrade sig väderleken markant. Det för dagen valda området förvandlades av allt regn och rusk till en gråzon. Sådana omständigheter försvårar uppgiften att på stående fot kunna para ihop växterna med deras rätta latinska namn. Speciellt när de tidigare så solklara kännetecknen bleknar kan det till och med hända att det står helt stilla i huvudet trots febril hjärncellsaktivitet. Om detta skulle leda till en total kortslutning finns det turligt nog möjlighet att tentera även senare. För studenternas del innebär det då ytterligare ”träningsrundor” i parkens växtsortiment. Dessa extra vandringar sker dock helt utan vägledning vilket för min del innebär att jag kan återgå till mitt normala volymläge.

svArt

Det finns skillnader mellan mig och Karl Magnus Anka. Denne, bättre känd under namnet Kalle Anka, är en världskändis som bär byxor endast vid få tillfällen, som till exempel när han badar. Jag har inte nått samma vida berömdhet (ännu). Om jag däremot klädde mig som han skulle det säkert skapa rubriker. Det är visserligen inget som jag strävar efter och det går att skapa rubriker även på ett helt annat sätt. När jag upptäckte att det trots allt finns några gemensamma beröringspunkter mellan mig och K.A. var rubriken till detta bloggskriveri given. Kalle är nämligen en figur med mänskliga drag och han startade sin karriär i en tecknad svart-vit film, och jämförelsevis är jag en mänsklig figur som har tecknat mycket svart på ritfilm under mina år i yrket.












Jag är utbildad i att använda visuella uttryck och de i arbetet framtagna skapelserna ska vara talande och informativa. Sådant bildspråk skapar jag med hjälp av illustrativ ritteknik vars viktigaste komponenter är olika typer av linjer. De initiala snabba linjedragningarna ritar jag för att få fram en basform, inte detaljerna. Liksom löst skrivna anteckningar skissar jag i utforskande, observerande och problemlösande syfte. Ett virrvarr av pennavtryck kan till en början likna kinesisk kalligrafi. Punkter och streck, som är horisontella, vertikala, höger- och vänsterfallande, stigande, böjda och krokiga, ser helt obegripliga ut om man inte kan tyda dem. Under arbetets gång ändras den abstrakta och imaginära skissen gradvis till en mer distinkt linjeföring i slutprodukten. Kontinuerliga linjer, lång- och kortstreckade linjer, punktstreckade linjer och punktlinjer symboliserar då olika material- och områdesgränser. Linjerna kan ritas olika tjocka, mjuka och hårda. Dessutom kan bokstavsbeteckningar användas för att ytterligare förstärka den linjeformade informationen. Till exempel kan en asfalterad köryta markeras med initialerna KA.

För en del år sedan skrev jag en artikel om trägärdsgårdar till en tidskrift. Eftersom jag inte hade några lämpliga foton som kunde förtydliga det skrivna valde jag att illustrera texten med egna teckningar. Det blev både detaljerade bygginstruktioner och sex landskapsbilder med gärdsgårdsmodeller i skiftande naturtyper. I tidskriften publicerades detaljbilderna samt en av landskapsbilderna. Resten av bilderna var väl inte tillräckligt intressanta. Eller så fanns det helt enkelt inte plats för flera bilder.






















Det sägs att en bild säger mer än tusen ord och som en jämförelse talar vi då om skriven text motsvarande ca två A4-ark. Med andra ord, om jag tecknar bilder på två A4-ark, en på varje ark, så har jag – simsalabim - producerat två tusen ord. Med tanke på allt som jag hittills har hunnit teckna i mitt arbete och privat har jag då redan ”författat” flera tegelstensromaner. Inga av dessa har dock serietillverkats i motsats till den ovan nämnda strippande tidningsankan. Men vid närmare eftertanke på alla de gånger när jag har lyckats göra bort mig, och då främst i verbala sammanhang, har jag egentligen gott om material för stordriftig produktion. Som en seriös och saklig person tycker jag dock att mina komiska ”kullerbyttor” inte är något att göra affär av.

O Tannenbaum

Växtlivet kan visa de mest äventyrliga, fantastiskt sagolika eller dramatiska händelseförlopp. I ett arbete där gestaltning med växter spelar en viktig roll behövs det därför kunskaper om växternas bio-logi. Sådana växtbiografiska lokaler kan skifta allt från torra och näringsfattiga områden till näringsrika med god vattentillgång. Dessutom varierar växternas position sinsemellan; så kallade brynbildare växer i utsatta perifera lägen medan innerbeståndsväxter hellre vill stå i centrum, omgivna av andra växter. Vid trängsel uppstår dock rivalitet om utrymmet. Växter som är väl anpassade för rådande klimatförhållanden kan på egen hand få övertaget under ett naturligt igenväxningsförlopp, s.k. succession. Till viss del kan detta också styras av mänsklig påverkan, till exempel genom gallring samt genom utbyte av enstaka individer eller grupper. De valda åtgärderna ska sedan helst resultera i växtkompositioner med dekorativa kvaliteter som är sevärda året runt.

En planteringsplan kan fungera som ett välskrivet och intressant manuskript. Rätt valda rollinnehavare, dvs. växtarter, tillsammans med en skickligt regisserande skötselansvarig skapar grundförutsättningarna för själva skådespelet. En verkligen lyckad pjäs kan till och med nå biotoppen i stora delar av världen och bli en riktig kassasuccé. En sådan omtalad världsklassiker är Ho(l)lywood vars huvudroll spelas av stjärnan Picea abies. Gran på svenska. En sen invandrare från öster och känd för att den är en säregen mångformig karaktärsaktris; figurerar bl. a. som slokgran, ormgran, klotgran, pelargran, mattgran, tårgran, paraplygran, kvastgran osv. Granen har dock främst blivit världskändis som Julgran. I denna skepnad, som en förhållandevis ung invandrare från Danmarks södra grannland Tyskland, har den lyckats sticka ut ur mängden.

Som skådis agerar granen hemtamt i kalltempererade klimatområden med fyra årstidsväxlingar. Under norra halvklotets kalla period, vid tidpunkten när det mesta är antingen gråtrist eller snötäckt, faller allt rampljus på den barriga Julgranen. Den uppträder gärna i stämningsskapande genrer och då allra helst i kostymföreställningar med mycket glamour och glitter. Den vanligen grönklädda granen klär sig bra även i silverskimrande vita band, och då speciellt i Danmarks maritima klimatförhållanden där granen har blivit en
kult(iverad)figur. Danskarnas dyrkan av denna ädla ’Nordmanns’ typ har skapat en storslagen massindustri. De har till och med startat en genetisk reproduktion av en elitaktör. Kanske kommer i framtiden just denna gran med det rätta utseendet att heta George Clooney.

I inomhusmiljöer har Julgranen blivit eftertraktad i musikaliska sång- och dansföreställningar; där ♫granen står så grön och grann i stugan, granen står så grön och grann i stugan. Tra-la-la-la-la, tra-la-la-la-la, tra-la-la-la-la, la-la! ♫ Men för att dess charmerande grönska, som sprider väldoftande terpeniska aromer, ska komma till sin rätta är riklig vätskepåfyllning på sin plats i en stugtorr biotop. Under sådana klimatförhållanden blir Julgranen lätt varm i kläderna. Eftersom den relativt snart klär av sig naken kan det därför vara berättigat att ställa frågan: ♫ du kära gran, du kära gran, hur trogen är din grönska?♫ För att undvika fiaskon ersätts Julgranen emellanåt med artificiella och kulörta stand-in figurer. Deras strama plastikkirurgiska utseende gillas dock inte av riktiga julgransfans. Valet kanske då faller på en helt annan gransort som heter Gran Canaria. Trots att denna gran endast förekommer inom ett geografiskt isolerat område har den ändå lyckats dra till sig mängder av beundrare.

Vid nyåret eller senast vid trettondagen när firandet av den glada julen är slut, slut, slut är logiskt sett även den avhuggna, rotlösa Julgranens liv och leverne slut. The end. Julgranen bärs ut, ut, ut och hamnar i vedhögen som så många gånger förut. ♫ Men till nästa år igen kommer han vår gamle vän. Ty det har han lovat.♫ Da capo. På det viset förs Julgranens fantastiska tradition vidare i dess helt eget bio-logiska showbusinesskretslopp. Granen agerar emellertid inte enbart som en annuell prydnadsväxt. Som flerårig evergreen trivs den bäst i skogsmiljöer. Med dominerande manér brer detta vanligen så högresta träd ut sig i stora bestånd. Livet för andra växtarter blir tämligen surt i de mörkaste skogarna, där solljuset endast sparsamt silar sig genom granens nedersta grenar. Tills den mänskliga faktorn, mera känd som kalhyggen, ändrar förutsättningarna. Detta innebär dock inget fullständigt nederlag för granen eftersom dess begåvning inte är begränsad till dess inre cellulosa egenskaper utan i mångt och mycket sitter i dess exteriöra image. En ständig nyproduktion och plantering av plantor är därför väsentligt för att garantera granens comeback till både nytta och nöje.

I plantgrossisternas sortiment finns det ett antal olika granarter och sorter att välja mellan. En del av dem trivs bäst i stora sammanhang medan andra föredrar små begränsade ytor. Dessutom har granen förmågan att agera både självständigt och i teamwork. Till exempel i kulturmiljöer ses den bland annat i ett nätverk av ensartade barriärer, ofta som klippt och skuren till omfångsrika och täta kulisser. Oavsett om granen har placerats i bakgrunden eller i mer framträdande platser är den en attraktiv allroundväxt. En talangfull biologisk skapelse som med sin grönska kan prestera oanade effekter; alltifrån förtrollande dvärgar till resliga jättar.

Fundera tar längsta tiden, sa skräddarn när han sydde byxor. (Svenskt ordstäv)

I mitt arbete är det hiiiimmmla många tider att hålla reda på, i tid och otid. Det finns t.ex. tider som är mätbara, tider som är kronologiska, tider som är periodiserade och cykliska samt så kallade cirkadianska tider. I det sistnämnda fallet ger omgivningen signaler som styr vakenhet och sömn. Som i söndags när klockans visarställning vreds en timme bakåt. Till vintertid = normaltid, vilket varar i fem månader, dvs. till sista söndagen i mars. Allt enligt en gemensam EU-lag.

Tider i min verksamhet styrs också av Arbetstidslagen. Trodde jag. Redan i lagens § 2 fastslås det att jag är rättslös. Eftersom jag har en position som ”chefsanställd” är jag en slags hybrid utan tydligt definierat avtal om anställning. Ungefär på liknande sätt som under studietiden. En mätbar kontorstid ”nine to five”, dvs. åtta timmar, har därför fått en mer flexibel tolkning och kan infalla någon gång mellan tidig morgon och kvällstid. Under sådana arbetsförhållanden gäller det att vara extra tydlig och välstrukturerad, eller åtminstone försöka att vara tydlig och någorlunda strukturerad. För tidvis flyter min arbetstid ihop med min fritid.

I många yrken kan det uppstå behov av att arbeta över den ordinarie arbetstiden. Så även i mitt fall. På grund av verksamhetens art kan jag ibland känna till detta veckor i förväg och andra gånger uppstår behovet av övertidsarbete först i sista minuten. Då spricker tidplanen. I sådana situationer gäller det att korrigera denna vägledande plan genom att verklighetsanpassa den och därefter fortsätta enligt den förnyade varianten. I dessa lägen är kalendern min bästa vän. Pålitligt placerad på bordet. I A5 format. Det som jag har anförtrott och delegerat till denna analoga lagringsplats framgår tydligt. Och säkert. Alla risker för att information skulle försvinna på grund av tekniska störningar är eliminerade. Eventuellt endast utsuddade.

Vanligen kompenserar jag övertid med ledighet som jag förlägger till ordinarie arbetstid. Vissa tillfälliga avvikelser från denna kompensering sker dock. Och sådant tenderar att ske ideligen med tanke på allt administrativt kringarbete som verksamheten kräver, oavsett vilken veckodag det är. För inte ens söndagar är undantagna från denna tidskrävande syssla. Men det gäller att ha inflytande över sin arbetssituation. Därför kompenserar jag även det administrativa tvånget med mer tid för fritid. Det gäller ju att balansera ens livstid.

Av en händelse vet jag att jag fysiskt lever i en så kallad rumtid. Och detta är ingenting konstigt för oss arkitekter som sysslar med olika rumsliga dimensioner så som längd, bredd och höjd. Dessutom har arbetet även en tidsaspekt, t.ex. hur det byggdes förr i tiden, vilka spår tidens tand har lämnat efter sig i landskapet och hur nutidens planering påverkar framtidsplaner. Det gäller också att veta när tiden är inne för att skapa en helt ny dimension i tillvaron. Som för två år sedan när mina dagliga hundpromenader plötsligt upphörde. Då gällde det att ordna en ny typ av social och lärorik fritidssyssla. Jag valde en som är både till nytta och till nöje; trevliga promenader i skogen, typ följa John och lär dig mer om hus-, vägg- och takmossa – aktivitet. Ute i det gröna och sköna är det dessutom lätt att glömma bort tiden.

För att kunna hålla bra koll på arbetstiden har jag skapat en handlingsplan. Denna plan har jag döpt till Måltider. Planen är strategiskt viktig för hela verksamheten och för det mesta fungerar handlingsplanen alla tiders. Planen fungerar faktiskt helt automatiskt när kroppens signalsubstanser, i detta fall peptider, stimulerar aptiten. Det aptitliga kan sedan vara t.ex. något grönt från växtriket som garanterat innehåller olika organeller, inkluderande så kallade plastider.

Mitt sätt är ETT sätt att arbeta som landskapsarkitekt. Med tiden har jag lärt mig, efter ett antal sömnlösa nätter, att övertidsarbete i själva verket inte existerar i min värld. Jag lever ju i en tidlös tillvaro utan lagligt reglerade arbetstidsrättigheter. Men allting är ju relativt, jag har min frihet. En frihet som inte är årstidsbunden och ger utrymme för att redan nu planera vidare för den blomstertid som kommer (om ett antal månader) med lust och fägring stor…




” Plastider är organeller som förekommer i alla växter och alger. Kloroplasterna är de viktigaste plastiderna. I dem sker fotosyntesen. I andra typer av plastider lagras olika ämnen. Dessa plastider är viktiga för växtcellens metabolism.”
(Cellbiologi: http://www.solunetti.fi/se/solubiologia/kasvisolun_rakenne/2/)

Metabolism = ämnesomsättning

I tid och rum

Det tar vanligen ett varierande antal år innan mina skapelser av yttre rum har nått de rätta dimensionerna. Växter som byggmaterial lever ju sitt liv i sin egen takt. Annat är det med byggnader. Deras form, storlek och färg framträder redan när bygget är färdigställt, och detta har trendspanarna inom trädgårdssektorn äntligen uppmärksammat. Denna aktuella trend kallas för Cottage Garden, som enligt min tolkning helt enkelt kan översättas till en trädgård med en eller flera små ”stugor”. Som trendfenomen kan sådana byggverk beskrivas som någonting som ”alla vill ha”, ”är ett måste” och framför allt är de ”heta”.

För att kunna strukturera trendriktningar måste man tänka logiskt. Detta har jag gjort grundligen under de senaste månaderna. Eftersom alla påståenden är logikens byggstenar gäller det sålunda att dra konkreta slutsatser ur dessa. Därigenom har jag kommit fram till att om nu alla vill ha ett växthus så vill jag också ha ett. Trots att jag redan har ett uterum måste jag nu bara bygga ytterligare en liten ”stuga”, ett växthus, i trädgården. Lyckligtvis har jag också lokaliserat ett lämpligt ställe för en sådan inglasad skapelse, som sedan kan användas till mycket; allt från intensiv odling till avkoppling och umgänge.

Oavsett användningsändamål är temperaturhöjning en normal företeelse i ett växthus. Samtidigt ökar luftfuktigheten och det bildas olika gaser. Detta kallas för växthuseffekt. Odling av växter som normalt inte trivs på våra breddgrader växer vanligen bra i en sådan miljö. Även människorna kan påverkas av växthusgaserna och då speciellt vid tillförsel av konstgödsel i mängd. Genom en kemisk kvävereaktion, denitrifikation, bildas då lustgas och vips så har växthuset omvandlats till ett lusthus.

Egentligen är min trädgård redan en enda stor lekstuga och dess utformning är uteslutande anpassad efter husbehov. Utgångspunkten har varit gräsmattan som ligger i det främsta rummet, dvs. i centrum. Allt annat har hamnat i utkanterna. Även det utrymmeskrävande växthuset kommer så småningom att byggas i periferin, utmed häcken. När själva byggandet kommer att äga rum vet jag inte för tillfället. Just nu står det ett gammalt träd på den uttänkta platsen. Att fälla det trädet är därför ett måste. Jag tvivlar dock på jag kan stå ut med det ofantliga tomrum som trädet kommer att lämna efter sig.

Allt enligt naturlagarna

I år har meteorologerna varit överraskande frikostiga och pricksäkra i sina prognoser om nederbörd i form av snö. Massvis av snöstjärnor, vanligtvis klumpade till flingor, har fallit för jordens dragningskraft och täckt landskapet under ett vitt snötäcke. Efter flera års väntan på en riktig vinter har denna årstid äntligen åter lyst upp tillvaron, till och med i landets södra regioner. Dessutom har långvarigt temperaturfall under 0ºC garanterat en mängd andra vinterfenomen. Vissa av dem är sannolikt helt slumpmässiga händelser och andra får man räkna med. På gott och ont.

Olika organismers vinterhärdighet främjas av god anpassningsförmåga. Vanligtvis överlever de flesta vintern med hjälp av någon typ av skyddsåtgärd, som t.ex. lövfällning eller värmeisolerande klädsel. Det är emellertid tveksamt om sådana åtgärder alltid hjälper. I årets kärva klimatläge har vinterpälsade kaniner inte varit speciellt sparsmakade med sin föda. I brist på annat har barkbröd varit en riktig delikatess på säsongsmenyn. För trädens del, som huvudingrediens i denna maträtt, är detta dock ett rätt korkat ingrepp. När deras skyddande ytterskal är borta har framtidsutsikterna för dessa ringbarkade träd minskat avsevärt. Liksom för kaninerna. Till följd av deras val av vinterns fiberrika skalrätt har risken för ett och annat nackskott ökat. Avlossat utan att någon varskott.

Årsskott är en helt naturligt förekommande företeelse hos fruktträd och andra typer av växtslag. Reduktion av årsskott sker vanligen under årlig beskärning. För fruktträdens del görs detta bl.a. i syfte att stimulera tillväxt och fruktsättning. En alltför hård klippning bör dock undvikas under vintern. Resultatet av en sådan överentusiastisk beskärning visar sig annars under följande växtsäsong i ett överskott av vattenskott. Vinterbeskärning av fruktträd, i synnerhet äppel och päronträd, är trots allt att föredra för det har sina praktiska skäl; dels är lövmassan obefintlig vilket betyder mindre trädgårdsavfall, dels blir kvarlämnade kvistar på snötäckt mark ett behövligt näringstillskott för kaninerna. Det sistnämnda innebär också att trädgårdsavfallet minskar ytterligare samt att behovet att skicka de gnagande skadedjuren till de sälla jaktmarkerna minimeras.

Tills vidare råder det emellertid ingen som helst vapenvila mot det kristalliserade vattenfallet från skyn. Otaliga gånger under de senaste två månaderna har detta fenomen täckt en trettio meter lång trottoar under en vit filt utanför mitt hem. Väl påpälsad har jag som ett skott varit ute redan i arla morgonstund med en snöskyffel, som står i ständig beredskap mot snöattacker. Mitt angreppssätt att skotta snö kanske inte är det mest ergonomiska men hittills har jag lyckligtvis inte drabbats av ryggskott. Men eftersom det fortfarande är långt till både vårdagsjämning och aprilväder gäller det att inte glädjas i förskott. Ännu pendlar dygnstemperaturen mellan minus- och plusgrader och ännu syns det inga spirande snödroppar… för än så är det vinter. Än så sova björk och ljung, ros och hyacinter.

på ett djupare plan

Religioner har sina egna unika former av tillbedjan och seder. Den tidiga kristna kyrkan uppfattade till exempel födelsedagsfirandet som en okristen rit. Något osedligt. Namngivningsdag och följaktligen själva namnsdagen däremot ansågs lämpligare att fira, och speciellt om det då ärades något helgon eller martyr. I almanackans namnlängder förekommer idag enstaka namnlösa kyrkliga märkesdagar och ennamnsdagar med antingen kyrklig eller folklig anknytning. Dessutom förekommer mera frekvent tvånamnsdagar samt även trenamnsdagar. Till exempel har Sven sin namnsdag den 5:e december. Enligt www.svenskanamn.se har även den spanska räven, mer känd som Zorro, sin namnsdag då. Zorro med Z är en fiktiv figur, en uppdiktad historia, liksom Helgonet, vars "verkliga" namn är Simon Templar. Simon har sin namnsdag den 28:e oktober.

Så kallade helgonlegender härrör vanligtvis från myter om historiska personer och händelser och är vanligtvis blandningar av både hedniska och kristna seder. För två månader sedan, den 13:e december, firades en sådan helgonlegend, Lucia. Ett annat helgon, Valentin, har ända sedan medeltiden firats dagens datum, den 14:e februari. Gemensamt för dessa två helgon är att båda har kopplingar till synorgan och kärlek; hon som rev ut sina ögon och sände dem till sin trolovade, och han som gav synen åt sin fångvaktares dotter. Eftersom Sankt Valentindagen egentligen förknippas mer med ett annat organ, nämligen hjärtat, kan dessa två storyer tillsammans tolkas som Kärlek vid första ögonkastet.

Lucia liksom Valentindagen är årligen återkommande fasta temadagar. Lucia firas med en musikalisk föreställning där ursprungligen en hednisk ljusgudinna sjunger tillsammans med ett följe av tärnor. Stjärngossar, pepparkaksgubbar och lämpligen även tomtar kan delta i denna ritual. Vanligen äts och dricks det lite extra, traditionsenligt lussebullar och glögg. Valentindagen har lanserats av mer kommersiella skäl. I all kärleksfull vänskap säljs, köps och ges det blommor och presenter. En mycket typisk gåva är ask fylld av geléhjärtan. Namnam!

Det finns en sägen om att Valentin plockade blommor i trädgården och gav dem till älskande par. Möjligtvis var de plockade blommorna röda för rött är ju kärlekens färg, men också hjärtats och blodets färg. Med tanke på dagens behjärtansvärda firande tycker jag att bland alla de redan existerande temadagarna borde det även instiftas en Organdonatorernas dag. Ett mycket passande datum för en sådan temadag är den 15:e augusti. Denna katolska helgondag, Jungfrumarias upptagning i himmelen, kombinerad med mer jordnära kirurgiskt hantverk är ett lysande val, tycker jag. Dessutom har ”stjärnorna” Stella och Estelle sin namnsdag då, liksom jag (enligt http://almanakka.helsinki.fi/namnsdagar).

Idéhistoria

Mitt intresse för historiska och kulturhistoriska skildringar väcktes för länge, länge sedan, tack vare en underbar historielärare. Fortfarande hör denna typ av litteraturgenre till min favoritläsning. Eftersom varje historia kan berättas på flera olika sätt händer det att jag läser om samma historiska skeenden ett antal gånger men skildrade av olika författare. Detta för att få en mer nyanserad bild av tiden som gått.

Jag har läst en hel del om kungar och deras soldater. De red mycket oftare förr i tiden, och det gjorde jag också. Jag var nämligen en hästtjej under mina yngre tonår. Ridlektionerna hölls utomhus fram till dess att underlaget frös till en hård, gropig skorpa. Jag kommer särskilt väl ihåg den leriga utomhusbanan. Kännedom om denna jordart blev påtaglig från mycket nära håll under mitt första ridår. Mitt sätt att lära mig rida avvek nämligen från de andras. Jag lärde mig att ramla från hästryggen. Detta hände otaliga gånger och på de mest fantasifulla sätt. Tydligen föll mina nyförvärvade ridkonster i god jord eftersom jag lyckligtvis aldrig skadade mig (förutom rejäla blåmärken, men de räknas inte). I vilket fall som helst så var det mycket enkelt att lära mig flyga över hästens man och huvud vid tvärstopp framför ett hinder. Ridskolans hästar var ju stora och jag var en liten och tunn tjej. Eftersom jag tydligen hade en viss naturlig fallenhet för att skapa markkontakt hade jag kanske behövt mer tyngd och stabilitet. Det vill säga, minst en rejäl riddarutrustning i mitt lättviktsfall.

Denna numera antika historia hör till en förfluten tid, och idag skulle jag nog inte utsätta mig för samma typ av falltekniska prövningar. Visserligen har jag lagt på mig några kilo till men detta har tyvärr inte hjälpt så mycket mot nya typer av överraskande händelser. Så som mot en trojansk hästs listiga krigare som glatt invaderade min dator i början av 2000-talet. Efter en hård strid och en kraftig hästkur är jag numera bättre förberedd med en modern skyddsutrustning. Men det är egentligen en helt annan historia, som någon annan säkert skulle kunna skildra med helt andra ord…

Sprakande färgprakt

Jag är en ganska lugn person som uppskattar ”små” saker. Så som den naturliga stjärnhimmeln. Men när den senaste högtidshappeningen brakade loss igår fanns det knappast utrymme för stilla och tyst kontemplation om universums avlägsna himlakroppar.
Som lugn och kultiverad person upplever jag ljuset och ljudet under firandet av nyårsafton som något väldigt primitivt.
Som lugn, kultiverad och demokratisk person vet jag dock att denna traditionella ljus- och ljuddyrkan är ett fenomen som har sina rötter i politiska beslut. Ni vet… redan de gamla romarna använde detta handlingsmönster när det gällde att planera, och i förtid fira det kommande årets krigiska kampanjer.

Som lugn, kultiverad, demokratisk och tänkande person gick det igår äntligen upp ett ljus för mig om att detta sena midvinterfirande nog egentligen är en initial rit i människans behov av ljusterapi. I skånska vintertider när inte ens snön lyser upp tillvaron. Här hemma hade vi ingen klass 1-varning om snöyra. Inte ens klass 2 eller 3. Säsongens annuella blomsterbomber kunde därför exponera sig fullständigt. I brist på naturligt ljus sköt de raketfort högt upp i skyn för att sedan flyktigt blomstra under några futtiga sekunder. Denna tidsmässiga kvalitetsbrist kompenserades dock av massverkan. Mot en mörk och stabil bakgrund blev årsskiftets färgstarka blomning mycket effektfull. Visserligen saknade scenariot viss synkronisering och extrema färgkompositioner framträdde i en enda röra, huller om buller.

I midnattens virrvarr sökte jag - en lugn, kultiverad, demokratisk, tänkande och fantasifull person - stjärnorna med ljus och lykta. Utan större framgång. Endast några enstaka modiga stjärnor skymtade bakom raketernas rökridå, och till vilka konstellationer de tillhörde var inte lätt att avgöra. Det syntes inte en glimt av Lilla eller Stora björnen, som båda antagligen gått i ide. Björnvaktaren var förmodligen tjänstledig och återkommer först någon gång framåt våren. Oljuden som fyllde luften härstammade knappast från Fiskarnas stim. Som en av himlens ljussvagaste hade de inte en chans visa sig. Stackars skotträdda Lilla hunden hade tydligen redan drabbats av panik, medan dess artfränder Jakthundarna antagligen inte brydde sig ett dugg om all smällandet. Det enda som sedan med säkerhet gick att identifiera var Bägaren. Den var helt synlig. På bordet. Först fylld med champagne, sedan tömd och tom.

Som lugn, kultiverad, demokratisk, tänkande, fantasifull och omtänksam person vill jag inte föra någon bakom ljuset. Vare sig när jag är nykter eller något promillefylld. Nej, jag vill hellre kasta ljus över vissa primära, och för all del även sekundära, fenomen som omger oss i vardagliga och i festliga situationer. En sådan företeelse är spektrum, i fråga om ögats och hjärnans uppfattningsförmåga av ljus. Det vill säga, färgerna. Med hjälp av färgernas kulörer, mättad och nyanser är det lätt att skapa harmonierande ton-i-ton kompositioner. Det krävs dock alltid en eftertanke, speciellt vid användning av färgstarka toner, eftersom de kan orsaka kaos och därmed irritera ögat. Detta med färgerna är således ingenting riskfritt och måste hanteras varsamt.

Som lugn, kultiverad, demokratisk, tänkande, fantasifull, omtänksam och förutseende person har jag i år gett ett nyårslöfte. I år tänker jag inte ”spilla krut på döda kråkor”. Istället kommer jag att krydda alla mina nya projekt på ett smakligt sätt för att de tydligt ska sticka ut som stjärnskott. Högt skjutande planer, kanske?

Tomtehälsningar

Jag har en trädgårdstomte i miniformat
som stortrivs i sommar- som vinterklimat.

Han är en riktigt seg individ
som lever sitt lyckliga liv hemmavid.

Hans boplats finns under en tall
fast tidigare bodde han i en hall.

Varje jul hade han
en uppgift att ta sig an.

Han vårdade så finfint ömsint
sin doftande julhyacint.

Tills det oväntade hände
och det inrutade livet tog en ände.

När tomten föll i golvet en decemberdag
i tusen bitar gick hans kruka i ett slag.

Nu gällde det att själva tomten återvinna
för alla bitarna till krukan var omöjliga att finna.

Tomten har nu fått en ny intressant horisont
och vill ej besväras av trädgårdstomtarnas befrielsefront.

Idag är han en glad gubbe
som sitter på sin stubbe.

Där spelar han sin flöjt dagarna lång
ända till solnedgång.

I år vill han skicka en julhälsning till er alla
som redan har tröttnat på att julsånger tralla:

snart är det dags för en ny säsong
då vi åter kan njuta av fågelsång.

Utomhusdrömmar

”….och det ska vara lättskött”.
Under mina verksamma år som landskapsarkitekt är dessa ord de överlägset oftast uttalade som jag har hört från mina beställare. Mitt arbete hade flutit med lätthet från det ena uppdraget till det andra om det hade funnits en lättskött standardlösning som skulle passa till allas behov. Det är dock någonting som jag bara kan drömma om eftersom i verkligheten finns det flera varierande faktorer som ”ställer till det”. Därför är mitt arbete en ständig strävan efter att hitta optimala lösningar som motsvarar beställarens önskemål.

Min uppgift är enkelt förklarat att ta hänsyn till de platsspecifika faktorerna och sedan skapa grunden för den efterfrågade effekten. Därefter tar beställaren över och ser till att det planerade slutresultatet uppnås. Detta kräver vanligtvis en extra ansträngning och ett engagemang från beställarens sida, eftersom den eftertraktade skötselnivån framträder i full skala först efter ett antal år. Det bör dock observeras att utemiljön inte är en statisk företeelse. Alltså gäller det även fortsättningsvis att inte vila på sina lagrar. Eller så som de betvingade orden lyder:”Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.”

Personligen gillar jag allt som är lagom lättskött. Vad som sedan uppfattas som lagom är förstås en tolkningsfråga i ett situationsbetingat beslut. För min egen del varierar det från lagom lite till lagom mycket. Alltså gäller det att hitta ett slags individuellt drömläge för varje skötselinsats. Mitt är lagom horisontellt. Helst i vandrande skugga. Gärna i sällskap av en kompis. Med andra ord är detta en läglig position för att kunna realisera sina önskedrömmar om en lätthanterlig utemiljö.

Reflexioner

Jag fascineras av allt det som är vackrare än vackert. Det som är vackrast. Det som avbildas i en relation, i förhållandet mellan a + b. Denna relation går att upptäcka i rumsliga samband, och är någonting reellt och irrationellt men ändå så ädelt. Sedan spelar det ingen roll om det är symmetriskt, asymmetriskt eller antisymmetriskt bara det vackraste av vackra är balanserat och harmoniskt.

Detta sköna går inte att uttrycka helt exakt på grund av dess irrationalitet. För även om skönheten i det vackraste upplevs som harmonisk handlar det ändå om bråk. Reellt talat betyder detta inget rationellt bråk utan oändligt kedjebråk. Så sant som det är. I matematiska termer kallas detta för det gyllene snittet och dess gyllene kvot.

Gyllene snittets klassiska proportioner går att hitta inom flera områden; i naturen, i naturvetenskapliga ämnen, i musik, konst och arkitektur. Proportionerna i former och fenomen bildar exakta eller ungefärliga symmetriska mönster genom olika typ av speglingar. I Japan föredras symmetrins motsats asymmetri som förebild för den balanserade harmonin. I deras trädgårdskonst finns t.ex. regler för hur stenar ska placeras efter visst mönster. Dessa riktlinjer beskriver hur den estetiskt rätta och naturtrogna effekten skapas, som till exempel när grus ska symbolisera vatten. I deras strävan efter den naturliga balansen är även ljuskällornas placering styrd, antingen som vägledare eller som ljuspunkter som skapar speglingar över vattenytan.

I min värld är det vackraste inte bundet till geografiska, nationella eller kulturella gränser, utan reflekterar sig överallt genom sina kontraster; mellan ljud och tystnad, mellan ord och handling, mellan känslor och tankar, mellan ljus och färger, mellan rymd och yta, mellan form och mönster. Och oavsett om det vackraste är ornament stilistiskt eller asymmetriskt i österländskt ockult anda gäller det att inte tappa balansen, för annars förlorar man fotfästet i harmonin. Med andra ord gäller det att ha sinne för proportioner, veta vilken sida som är upp och vilken som är ned, vilken sida som är rätt och vilken som är fel, samt ta vara på alla gyllene tillfällen. Då framträder det vackraste av vackra kristallklart.

Handarbete

Tuschpennan är min bästa vän … tätt följd efter skisspennan. Min nära relation till tuschpennan har jag närt sedan jag blev presenterad för den via studier. Många är de pennor som har passerat sedan dess. De har varit av flera olika märken och i imponerande prisklasser. Värdefulla vänner med andra ord, och därför gäller det att ta hand om dem varsamt. Vid oförsiktig och oförlåtlig hantering händer det vanligen att pennans så ömtåliga, tunna och raka spets böjs. Detta går sällan att reparera. Ett handlöst fall mot golvet är helt ödesdigert för spetsen. Det ända som kvarstår efter ett sådant fall är en bruten penna, och då kan man inte säga annat än Goodbye my darling.

En tuschpenna är ett helt underbart verktyg när den fungerar och fruktansvärt irriterande när den inte gör det. Om pennan inte är i konstant bruk vill den gärna strejka. I bästa fall löses konflikten inom en acceptabel tid och sedan flyter den svarta tuschen i fina linjer igen. Betydligt värre är det om strejkandet blir långvarigt. I första hand kan man då misstänka att tuschen har täppt till den så slimmade och smala spetsen. Då är det nödvändigt att ta till en handfull handfasta handgrepp. Först gäller det att försynt skaka loss proppen genom ett snällt twistande. Om inte detta hjälper är det dags att byta stil till jitterbug eller lindy hop. So shake it baby! Horisontellt och vertikalt.

Det kan bli lite svettigt efter ett tag om inte en enda ynka droppe syns till trots alla dansanta rörelser. Nu kan det vara läge att undersöka pennans innanmäte och kontrollera om det överhuvudtaget finns tusch i pennan. Om inte, då behövs det påfyllning. När detta är klart upprepas samma procedur som vid en strejk. Och sedan går allt som en dans… eller borde gå som en dans. I en handvändning, helt oväntat, av någon oförståelig och underlig orsak rinner bläcket ut och bildar stora pölar på ritfilmen. Vid sådana lägen vill jag helst ta min hand från vännen min.

Tuschpennans opålitlighet har dock inte gjort mig handlingsförlamad. Redan under förra seklet kom jag i kontakt med en annan typ av vän. Denna bekantskap var inte helt självklar i början. Det har inte heller varit helt oproblematisk relation och fortfarande har vi inte helt kommit till samförstånd. Den nya vännen vill nämligen gärna koordinera linjerna utan mitt samtycke. Denna tekniska tendens måste bero på dess manliga XY-egenskaper. Men det gäller att inte vara handfallen, jag har ju min handbok. Med hjälp av bokens handledning kan jag lista ut hur den nya vännen ska manövreras om den skulle trilskas.

Trots alla dessa nymodigheter med knivskarpa linjer är vänskapen med tuschpennan ändå värd att vårdas. Det är trots allt en underbart mjuk känsla när tuschen möter ritfilmens yta, och med rätt handlag sitter den som hand i handske. Dessutom kan jag alltid ha denna typ av penna som en reserv(oar)penna vilket ger en behövlig handlingsfrihet om jag skulle bli ovän med den maskinella vännen. Därför har jag inte till 100 % övergivit tuschpennan ännu ... I haven’t lost that loving feeling.

KonstApel

Arkitektur där en grundstomme byggs med hjälp av växtlighet är en levande konstform som förändrar färg och form med årstiderna. För att verkligen lyckas med denna typ av konstverk är snabb och säker växtetablering viktig för en livskraftig anläggning.

Helst ska det väljas sådana växter som uppfyller de så kallade fyra kvalitetskomponenterna (enligt Statens jordbruksverks föreskrifter samt enligt GRO:s minimikrav); morfologisk, fysiologisk och genetisk kvalitet samt sundhet. Med andra ord ska de se bra ut, ha god kondis och känd identitet (obs. detta kan ibland behöva styrkas med ett pass) samt att de ska vara fria från sjukdomar och skadedjur. Men som sagt, växterna har sina naturliga säsongsvariationer vilket kan försvåra uppgiften vid kvalitetsbestämning en smula.

Det finns en mångfald användningsmöjligheter i fråga om planteringar. Till exempel kan växter planteras i lekmiljöer och i sådana fall placeras de vanligen som avgränsande och inramande element i miljön. För att leka vidare med tanken om hur växterna skulle kunna arrangeras på ett annorlunda sätt behövs mer experimenterande. Bland annat skulle det konstnärliga uttrycket kunna utvidgas, framför allt längs väg- och gatumiljöer. Exempelvis genom att installera en solitär konstApel, eller flera sådana som massverkan, vid vägkanten. Detta kallas för performancekonst. Risken finns dock att allmänheten inte uppskattar den här typen av levande art. Kommentarerna som ”har de inget annat vettigare att göra med skattepengarna” skulle hagla, och i värsta fall utsätts en och annan konstApel för skadegörelse.

Nu är det så att performancekonst egentligen är en slags hybridkonst och därmed ingen äkta vara. Den uppfyller således inte alla de kvalitetskriterier som är önskvärda. Sådana konstaktioner är dessutom endast fruktbara under en kortare period och om de ska ge en effekt måste de upprepas oavsett årstid. Det kan bli kostsamt i längden, för alla inblandade. För att undvika detta är det bäst, för säkerhets skull och enligt konstens alla regler, att göra rätt redan från början.


GRO = Gröna näringens riksorganisation

Källa Wikipedia:
A polis (πόλις, pronunciation [pól.is], ['pɒl.ɪs] in English)...
The word originates from the ancient Greek city-states, which developed during the Archaic period, the ancestor of city, state and citizenship, and persisted (though with decreasing influence) well into Roman times, when the equivalent Latin word was civitas, also meaning 'citizenhood', while municipium applied to a non-sovereign local entity.

Blogga Bloggalite

För några månader sedan startade jag min Facebooksida. Hittills har dock facebookandet endast tagit en bråkdel av min tid. Detta på grund av att dess, liksom Twitters, genre mikroblogg begränsar utrymmet per inlägg till ett litet begränsat antal tecken. Visserligen skriver jag gärna kort och koncist och som forum för snabbt informationsbyte är Facebook ett utmärkt medium. Men eftersom jag stundtals verkligen vill ”bre ut mig” till maximum är det främst bloggsideskriveriet som gäller.

Det finns mycket intressant att läsa i andras bloggar. En del bloggare tycks skriva i form av en dagbok. I några få rader, i äkta mikrobloggsanda, berättar de till exempel om att de har gått upp och ätit frukost. Ha förtröstan, jag har också gått upp och ätit frukost. Vad den bestod av är mindre intressant, det viktigaste är att jag har tankat bränsle för att under förmiddagens energiförbrukning kunna omvandla det till något annat – allt enligt den så kallade energiprincipen.

Mina mitokondrier, dvs. cellernas kraftstationer, har satts i arbete. Denna inre kärnenergi hjälper mig att klyva svåra nötter och sätter igång en kedjereaktion där den ena idén ger den andra. Sedan gäller det att de producerade idéerna omvandlas genom sammanslagning till en ändamålsenlig form. I praktiska termer tar jag då ett antal beslut där mina visioner ska leda till något hållbart.

I all sin enkelhet bygger detta på att jag använder oändliga resurser, till exempel sådana som finns alldeles gratis att hämta från olika bloggkategorier. För att sedan kunna komma till topp toppi topp topp i bloggandet gäller det helst att nå flera och breda målgrupper som är intresserade av någon eller några av de följande kategorierna: allmänt, hälsa, mode och shopping, sex och kärlek, betraktelser, IT och prylar, Internet och tv, skvaller och kändisar, film och musik, jobb, politik, sport, föräldrar och barn, livsåskådning, ekonomi, studentliv, hem och trädgård, mat och dryck, resor, vetenskap och miljö. En del av dessa teman har jag redan hunnit beröra i mitt bloggande. De andra tänker jag att ta med när de passar in i bilden, även om vissa av dem endast kommer att få ett minimalt utrymme.

Under luppen

I min position är fågelperspektivet ett mycket användbart synsätt vid framställning av ritningar. Det händer att jag under vissa dagar svävar som en örn över det vida landskapet och vid andra tillfällen seglar jag som en svala i en molnfri sky. Fast alltför ofta nöjer jag mig bara med att krafsa några kråkfötter i marginalen av ritningen. Detta kallas för perspektivförskjutning. Från höga höjder till mer verklighetsnära.

Perspektivförskjutningen kan också vara det motsatta. På sommaren är det skönt att ligga på gräset och studera moln som ständigt bildar nya former när de rör sig efter atmosfäriska väderförhållanden. Detta betraktelsesätt kallas för grodperspektiv bildligt talat, men har ni någonsin sett en groda som frivilligt har lagt sig på rygg på gräsmattan? Möjligtvis Kalle Stropps kompis Grodan Boll, men inte mina trädgårdsgrodor i alla fall. Dessa stirrar med en stadig blick medan de samtidigt betraktar världen från flera olika vinklar. Kanske ser de sin omgivning från ett så kallat kavaljersperspektiv för att kunna få information om djupet. Eller kanske kan det vara så att de använder militärperspektivisk precision när de fångar sina byten.

Hur som helst. För att jag ska kunna skifta synvinklar i mina olika arbetsmoment krävs det inga avancerade redskap. Så som flygplan och liknande. Nej, jag nöjer mig med betydligt simplare saker, som en lupp. Genom att rikta blicken mot de pyttesmå tingen öppnas helt fantastiska världar. Det finns mycket att hämta från de för ögat osynliga miljöerna om man är ute efter inspiration. Det gäller dock att ha sinne för proportioner. Och bra syn, eller åtminstone rätt styrka i glasögonen, eftersom det är så pilligt att studera mikrokosmiska underverk.

För ca tre veckor sedan trodde jag att jag hade tappat min trotjänare, en lupp från studietiden, men det visade sig att så var inte fallet. Ibland ser man bara inte det som ligger framför ögonen på en. Oron över förlusten hann orsaka att jag köpte en ny lupp. Nu är jag välutrustad, jag har två stycken, i två olika styrkor. Ögonblickligen känner jag mig fri som en fågel för nya, spännande och äventyrliga upptäcktsresor .

Kärnenergi

Jag har en plan. Och inte bara en utan flera: de som redan är färdiga och levererade, de som ska levereras och de som fortfarande gosar och myser i en startgrop. Som fysisk gestaltare är mina planer oftast stora. Ambitionsnivån är hög även i de fall när planen ska rymmas på en A4.

De flesta planerna virvlar dock runt i mitt huvud utan några som helst garantier om att hitta en fast punkt att förankra sig i. En aktuell och lockande plan är den allmänna tävlingen om utformning av en begravningsplats i Stockholm. Tanken att delta kittlar, men frågan är bara om jag för tillfället är beredd att offra tid och ekonomiska resurser för en tävlingsinsats. Denna tävling är ju betydligt mer omfattande jämfört med den allmänna nordiska tävlingen om en ekologisk lekplats under hösten 2000 i Malmö.

Ni som har sett min gamla hemsida har också fått se en glimt av hur det gick för mig i lekplatstävlingen. Mitt förslag ”I mitokondriernas land” belönades med 15 000 kr. Inte illa för exakt på pricken sju dagars arbete. Jag hade redan vid tävlingsstart bestämt mig att delta om jag fick tid över – och det fick jag, en vecka innan tävlingstiden gick ut. All planering gick i en rasande fart. Min idéproduktion gick i ett, frågan var bara hur allt skulle ramas in. Det var antingen dag tre eller fyra när jag kläckte hur idéerna skulle komponeras till en helhet. Heureka!

Jag är fortfarande mycket nöjd med resultatet. Det fanns ju inte tid att framställa ett helt färdigt koncept den gången med tanke på den knappa tiden. Juryns utlåtande: ”En lysande och konsekvent genomfört idé som ger höga poäng vad gäller försök att utveckla pedagogisk lek” var en bra belöning i sig och sådana uppmuntrande ord skulle vara värt att återupplevas. Nu är dock frågan: Ska jag eller ska jag inte delta? I vilket fall som helst har suget på att tävla börjat gro igen. Kanske blir mitt nästa tävlingsdeltagande en brain stormning tillsammans med några andra, vem vet. Jag har inte kommit så långt i den planeringen ännu. Istället försöker jag tjata på mig själv att jag ska koncentrera mig på min kärnverksamhet.

På safari

…what you see is what you get …what you see is what I see… what you see is what I think you see…

Jag är ingen större anhängare av virtuella världar. Den verkliga världen är så oerhört mer spännande bara man möter den med öppna ögon. Som tidigt i lördags när det var dags att traska upp och packa rycksäcken med proviant. En hel dags exkursion väntade ute i frostnupen skånsk natur för nyfikna, vetgiriga entusiaster. Siktet var inställt på att utforska mosaiklandskapets mikroliv och leverne i en bäckravin där vi sedan balanserade på hala stenar och vadade i strömmande iskallt vatten. Några veckor tidigare hade vi klättrat i branta sluttningar och satt ett stort antal lösa kantiga stenar i rullning. Vår räddning från risken att själv volta kullerbyttor var denna gång alla murkna trädgrenar som vi kunde gripa tag i, i nödens stund. Efter höstens exkursioner kan jag bara konstatera att mina akrobatiska talanger är imponerande – min överlevnadsinstinkt kan klassas som MVG.

Den verkliga världen är en värld i sig själv. Det spelar ingen roll om du är närsynt eller långsynt för du kan alltid hitta någonting som är sällsynt. Det gäller bara att kunna koppla av och öppna sina sinnen samt fokusera på något helt annat än på det aktuella uppdraget. Den egentliga uppgiften under exkursionerna var att identifiera ett antal gröna botaniska miniunderverk, men som vanligt drogs min uppmärksamhet till helt andra fysiska fenomen och proportioner. Visste ni till exempel att det finns krokodiler och sälar i Klövahallar på Söderåsen?

Människa–Maskin-Interaktion

Webbdesign akronymer:
[WHI-ZEE-WIG] = what you see is what you get
[WHI-ZEE-WIZ] = what you see is what I see
[WHI-ZEE-WHI-TEEZ] = what you see is what I think you see

Texten är numera arkiverad.
"Quod scripsi, scripsi"
Vad jag har skrivit, har jag skrivit.

Vinstoptimering

Varje ny planeringsuppdrag är en utmaning att ta itu med eftersom det alltid finns ett antal uppdragsspecifika frågetecken som behöver identifieras och lösas. Högsta vinsten för mig i mitt arbete är när jag har lyckats med detta. Det sker i mångt och mycket under skissandet - en viktig procedur som inte ska underskattas. Skissproduktionen ska leda fram till en tillräckligt hållbar struktur för att jag ska kunna arbeta vidare med den som en stomme.

För min del handlar planeringsarbetet om en metamorfos i tre steg, och i fyra stadier. Det första steget är från ägget till larven. Den andra är från larven till puppan. Den tredje är slutsteget från puppan till fjärilen. Kort beskrivet är ägget uppstarten som innebär platsidentifiering. Larvstadiet inrymmer en hel del djärva rörelser med ens skisspenna; hit och dit, fram och tillbaka, kors och tvärs. Under puppstadiet får arbetet vila en stund. Det är en viktig mognadsprocess för att jag under en tid ska kunna reflektera över alla delarna i helheten. Det fjärde stadiet ska resultera den slutliga flygfärdiga produkten.

Helst gäller det att ha gott om tid på sig för att kunna genomföra alla de nämnda stegen och stadierna. Annars finns en stor risk att en ej fullständigt genomförd metamorfos förvandlar den vackra dagfjärilen till en dagslända. Tyvärr kan detta hända även efter att den sköna fjärilen har flugit sin kos. Av olika anledningar kan någon under anläggningsskedet vilja slå två flugor i en smäll, och direkt så har de fyra stadierna minskat till tre.

Vad händer då om man i planeringsstadiet hastar förbi det omsorgsfulla vävarbetet, förpuppandet? De saknade silkestrådarna som skulle ha bundit ihop projektet försvagar konstruktionen, både funktionellt och i estetisk upplevelse. Ett av mina pågående planeringsarbeten är min hemsida som ska omkonstrueras. Jag tänker inte skynda med det, så ha tålamod. Jag har börjat skissa på olika alternativ, sedan gäller det att välja och undersöka om idéerna kan anpassas till tekniska konstruktioner.