Tuschpennan är min bästa vän … tätt följd efter skisspennan. Min nära relation till tuschpennan har jag närt sedan jag blev presenterad för den via studier. Många är de pennor som har passerat sedan dess. De har varit av flera olika märken och i imponerande prisklasser. Värdefulla vänner med andra ord, och därför gäller det att ta hand om dem varsamt. Vid oförsiktig och oförlåtlig hantering händer det vanligen att pennans så ömtåliga, tunna och raka spets böjs. Detta går sällan att reparera. Ett handlöst fall mot golvet är helt ödesdigert för spetsen. Det ända som kvarstår efter ett sådant fall är en bruten penna, och då kan man inte säga annat än Goodbye my darling.
En tuschpenna är ett helt underbart verktyg när den fungerar och fruktansvärt irriterande när den inte gör det. Om pennan inte är i konstant bruk vill den gärna strejka. I bästa fall löses konflikten inom en acceptabel tid och sedan flyter den svarta tuschen i fina linjer igen. Betydligt värre är det om strejkandet blir långvarigt. I första hand kan man då misstänka att tuschen har täppt till den så slimmade och smala spetsen. Då är det nödvändigt att ta till en handfull handfasta handgrepp. Först gäller det att försynt skaka loss proppen genom ett snällt twistande. Om inte detta hjälper är det dags att byta stil till jitterbug eller lindy hop. So shake it baby! Horisontellt och vertikalt.
Det kan bli lite svettigt efter ett tag om inte en enda ynka droppe syns till trots alla dansanta rörelser. Nu kan det vara läge att undersöka pennans innanmäte och kontrollera om det överhuvudtaget finns tusch i pennan. Om inte, då behövs det påfyllning. När detta är klart upprepas samma procedur som vid en strejk. Och sedan går allt som en dans… eller borde gå som en dans. I en handvändning, helt oväntat, av någon oförståelig och underlig orsak rinner bläcket ut och bildar stora pölar på ritfilmen. Vid sådana lägen vill jag helst ta min hand från vännen min.
Tuschpennans opålitlighet har dock inte gjort mig handlingsförlamad. Redan under förra seklet kom jag i kontakt med en annan typ av vän. Denna bekantskap var inte helt självklar i början. Det har inte heller varit helt oproblematisk relation och fortfarande har vi inte helt kommit till samförstånd. Den nya vännen vill nämligen gärna koordinera linjerna utan mitt samtycke. Denna tekniska tendens måste bero på dess manliga XY-egenskaper. Men det gäller att inte vara handfallen, jag har ju min handbok. Med hjälp av bokens handledning kan jag lista ut hur den nya vännen ska manövreras om den skulle trilskas.
Trots alla dessa nymodigheter med knivskarpa linjer är vänskapen med tuschpennan ändå värd att vårdas. Det är trots allt en underbart mjuk känsla när tuschen möter ritfilmens yta, och med rätt handlag sitter den som hand i handske. Dessutom kan jag alltid ha denna typ av penna som en reserv(oar)penna vilket ger en behövlig handlingsfrihet om jag skulle bli ovän med den maskinella vännen. Därför har jag inte till 100 % övergivit tuschpennan ännu ... I haven’t lost that loving feeling.
