Reflexioner

Jag fascineras av allt det som är vackrare än vackert. Det som är vackrast. Det som avbildas i en relation, i förhållandet mellan a + b. Denna relation går att upptäcka i rumsliga samband, och är någonting reellt och irrationellt men ändå så ädelt. Sedan spelar det ingen roll om det är symmetriskt, asymmetriskt eller antisymmetriskt bara det vackraste av vackra är balanserat och harmoniskt.

Detta sköna går inte att uttrycka helt exakt på grund av dess irrationalitet. För även om skönheten i det vackraste upplevs som harmonisk handlar det ändå om bråk. Reellt talat betyder detta inget rationellt bråk utan oändligt kedjebråk. Så sant som det är. I matematiska termer kallas detta för det gyllene snittet och dess gyllene kvot.

Gyllene snittets klassiska proportioner går att hitta inom flera områden; i naturen, i naturvetenskapliga ämnen, i musik, konst och arkitektur. Proportionerna i former och fenomen bildar exakta eller ungefärliga symmetriska mönster genom olika typ av speglingar. I Japan föredras symmetrins motsats asymmetri som förebild för den balanserade harmonin. I deras trädgårdskonst finns t.ex. regler för hur stenar ska placeras efter visst mönster. Dessa riktlinjer beskriver hur den estetiskt rätta och naturtrogna effekten skapas, som till exempel när grus ska symbolisera vatten. I deras strävan efter den naturliga balansen är även ljuskällornas placering styrd, antingen som vägledare eller som ljuspunkter som skapar speglingar över vattenytan.

I min värld är det vackraste inte bundet till geografiska, nationella eller kulturella gränser, utan reflekterar sig överallt genom sina kontraster; mellan ljud och tystnad, mellan ord och handling, mellan känslor och tankar, mellan ljus och färger, mellan rymd och yta, mellan form och mönster. Och oavsett om det vackraste är ornament stilistiskt eller asymmetriskt i österländskt ockult anda gäller det att inte tappa balansen, för annars förlorar man fotfästet i harmonin. Med andra ord gäller det att ha sinne för proportioner, veta vilken sida som är upp och vilken som är ned, vilken sida som är rätt och vilken som är fel, samt ta vara på alla gyllene tillfällen. Då framträder det vackraste av vackra kristallklart.

Handarbete

Tuschpennan är min bästa vän … tätt följd efter skisspennan. Min nära relation till tuschpennan har jag närt sedan jag blev presenterad för den via studier. Många är de pennor som har passerat sedan dess. De har varit av flera olika märken och i imponerande prisklasser. Värdefulla vänner med andra ord, och därför gäller det att ta hand om dem varsamt. Vid oförsiktig och oförlåtlig hantering händer det vanligen att pennans så ömtåliga, tunna och raka spets böjs. Detta går sällan att reparera. Ett handlöst fall mot golvet är helt ödesdigert för spetsen. Det ända som kvarstår efter ett sådant fall är en bruten penna, och då kan man inte säga annat än Goodbye my darling.

En tuschpenna är ett helt underbart verktyg när den fungerar och fruktansvärt irriterande när den inte gör det. Om pennan inte är i konstant bruk vill den gärna strejka. I bästa fall löses konflikten inom en acceptabel tid och sedan flyter den svarta tuschen i fina linjer igen. Betydligt värre är det om strejkandet blir långvarigt. I första hand kan man då misstänka att tuschen har täppt till den så slimmade och smala spetsen. Då är det nödvändigt att ta till en handfull handfasta handgrepp. Först gäller det att försynt skaka loss proppen genom ett snällt twistande. Om inte detta hjälper är det dags att byta stil till jitterbug eller lindy hop. So shake it baby! Horisontellt och vertikalt.

Det kan bli lite svettigt efter ett tag om inte en enda ynka droppe syns till trots alla dansanta rörelser. Nu kan det vara läge att undersöka pennans innanmäte och kontrollera om det överhuvudtaget finns tusch i pennan. Om inte, då behövs det påfyllning. När detta är klart upprepas samma procedur som vid en strejk. Och sedan går allt som en dans… eller borde gå som en dans. I en handvändning, helt oväntat, av någon oförståelig och underlig orsak rinner bläcket ut och bildar stora pölar på ritfilmen. Vid sådana lägen vill jag helst ta min hand från vännen min.

Tuschpennans opålitlighet har dock inte gjort mig handlingsförlamad. Redan under förra seklet kom jag i kontakt med en annan typ av vän. Denna bekantskap var inte helt självklar i början. Det har inte heller varit helt oproblematisk relation och fortfarande har vi inte helt kommit till samförstånd. Den nya vännen vill nämligen gärna koordinera linjerna utan mitt samtycke. Denna tekniska tendens måste bero på dess manliga XY-egenskaper. Men det gäller att inte vara handfallen, jag har ju min handbok. Med hjälp av bokens handledning kan jag lista ut hur den nya vännen ska manövreras om den skulle trilskas.

Trots alla dessa nymodigheter med knivskarpa linjer är vänskapen med tuschpennan ändå värd att vårdas. Det är trots allt en underbart mjuk känsla när tuschen möter ritfilmens yta, och med rätt handlag sitter den som hand i handske. Dessutom kan jag alltid ha denna typ av penna som en reserv(oar)penna vilket ger en behövlig handlingsfrihet om jag skulle bli ovän med den maskinella vännen. Därför har jag inte till 100 % övergivit tuschpennan ännu ... I haven’t lost that loving feeling.

KonstApel

Arkitektur där en grundstomme byggs med hjälp av växtlighet är en levande konstform som förändrar färg och form med årstiderna. För att verkligen lyckas med denna typ av konstverk är snabb och säker växtetablering viktig för en livskraftig anläggning.

Helst ska det väljas sådana växter som uppfyller de så kallade fyra kvalitetskomponenterna (enligt Statens jordbruksverks föreskrifter samt enligt GRO:s minimikrav); morfologisk, fysiologisk och genetisk kvalitet samt sundhet. Med andra ord ska de se bra ut, ha god kondis och känd identitet (obs. detta kan ibland behöva styrkas med ett pass) samt att de ska vara fria från sjukdomar och skadedjur. Men som sagt, växterna har sina naturliga säsongsvariationer vilket kan försvåra uppgiften vid kvalitetsbestämning en smula.

Det finns en mångfald användningsmöjligheter i fråga om planteringar. Till exempel kan växter planteras i lekmiljöer och i sådana fall placeras de vanligen som avgränsande och inramande element i miljön. För att leka vidare med tanken om hur växterna skulle kunna arrangeras på ett annorlunda sätt behövs mer experimenterande. Bland annat skulle det konstnärliga uttrycket kunna utvidgas, framför allt längs väg- och gatumiljöer. Exempelvis genom att installera en solitär konstApel, eller flera sådana som massverkan, vid vägkanten. Detta kallas för performancekonst. Risken finns dock att allmänheten inte uppskattar den här typen av levande art. Kommentarerna som ”har de inget annat vettigare att göra med skattepengarna” skulle hagla, och i värsta fall utsätts en och annan konstApel för skadegörelse.

Nu är det så att performancekonst egentligen är en slags hybridkonst och därmed ingen äkta vara. Den uppfyller således inte alla de kvalitetskriterier som är önskvärda. Sådana konstaktioner är dessutom endast fruktbara under en kortare period och om de ska ge en effekt måste de upprepas oavsett årstid. Det kan bli kostsamt i längden, för alla inblandade. För att undvika detta är det bäst, för säkerhets skull och enligt konstens alla regler, att göra rätt redan från början.


GRO = Gröna näringens riksorganisation

Källa Wikipedia:
A polis (πόλις, pronunciation [pól.is], ['pɒl.ɪs] in English)...
The word originates from the ancient Greek city-states, which developed during the Archaic period, the ancestor of city, state and citizenship, and persisted (though with decreasing influence) well into Roman times, when the equivalent Latin word was civitas, also meaning 'citizenhood', while municipium applied to a non-sovereign local entity.

Blogga Bloggalite

För några månader sedan startade jag min Facebooksida. Hittills har dock facebookandet endast tagit en bråkdel av min tid. Detta på grund av att dess, liksom Twitters, genre mikroblogg begränsar utrymmet per inlägg till ett litet begränsat antal tecken. Visserligen skriver jag gärna kort och koncist och som forum för snabbt informationsbyte är Facebook ett utmärkt medium. Men eftersom jag stundtals verkligen vill ”bre ut mig” till maximum är det främst bloggsideskriveriet som gäller.

Det finns mycket intressant att läsa i andras bloggar. En del bloggare tycks skriva i form av en dagbok. I några få rader, i äkta mikrobloggsanda, berättar de till exempel om att de har gått upp och ätit frukost. Ha förtröstan, jag har också gått upp och ätit frukost. Vad den bestod av är mindre intressant, det viktigaste är att jag har tankat bränsle för att under förmiddagens energiförbrukning kunna omvandla det till något annat – allt enligt den så kallade energiprincipen.

Mina mitokondrier, dvs. cellernas kraftstationer, har satts i arbete. Denna inre kärnenergi hjälper mig att klyva svåra nötter och sätter igång en kedjereaktion där den ena idén ger den andra. Sedan gäller det att de producerade idéerna omvandlas genom sammanslagning till en ändamålsenlig form. I praktiska termer tar jag då ett antal beslut där mina visioner ska leda till något hållbart.

I all sin enkelhet bygger detta på att jag använder oändliga resurser, till exempel sådana som finns alldeles gratis att hämta från olika bloggkategorier. För att sedan kunna komma till topp toppi topp topp i bloggandet gäller det helst att nå flera och breda målgrupper som är intresserade av någon eller några av de följande kategorierna: allmänt, hälsa, mode och shopping, sex och kärlek, betraktelser, IT och prylar, Internet och tv, skvaller och kändisar, film och musik, jobb, politik, sport, föräldrar och barn, livsåskådning, ekonomi, studentliv, hem och trädgård, mat och dryck, resor, vetenskap och miljö. En del av dessa teman har jag redan hunnit beröra i mitt bloggande. De andra tänker jag att ta med när de passar in i bilden, även om vissa av dem endast kommer att få ett minimalt utrymme.

Under luppen

I min position är fågelperspektivet ett mycket användbart synsätt vid framställning av ritningar. Det händer att jag under vissa dagar svävar som en örn över det vida landskapet och vid andra tillfällen seglar jag som en svala i en molnfri sky. Fast alltför ofta nöjer jag mig bara med att krafsa några kråkfötter i marginalen av ritningen. Detta kallas för perspektivförskjutning. Från höga höjder till mer verklighetsnära.

Perspektivförskjutningen kan också vara det motsatta. På sommaren är det skönt att ligga på gräset och studera moln som ständigt bildar nya former när de rör sig efter atmosfäriska väderförhållanden. Detta betraktelsesätt kallas för grodperspektiv bildligt talat, men har ni någonsin sett en groda som frivilligt har lagt sig på rygg på gräsmattan? Möjligtvis Kalle Stropps kompis Grodan Boll, men inte mina trädgårdsgrodor i alla fall. Dessa stirrar med en stadig blick medan de samtidigt betraktar världen från flera olika vinklar. Kanske ser de sin omgivning från ett så kallat kavaljersperspektiv för att kunna få information om djupet. Eller kanske kan det vara så att de använder militärperspektivisk precision när de fångar sina byten.

Hur som helst. För att jag ska kunna skifta synvinklar i mina olika arbetsmoment krävs det inga avancerade redskap. Så som flygplan och liknande. Nej, jag nöjer mig med betydligt simplare saker, som en lupp. Genom att rikta blicken mot de pyttesmå tingen öppnas helt fantastiska världar. Det finns mycket att hämta från de för ögat osynliga miljöerna om man är ute efter inspiration. Det gäller dock att ha sinne för proportioner. Och bra syn, eller åtminstone rätt styrka i glasögonen, eftersom det är så pilligt att studera mikrokosmiska underverk.

För ca tre veckor sedan trodde jag att jag hade tappat min trotjänare, en lupp från studietiden, men det visade sig att så var inte fallet. Ibland ser man bara inte det som ligger framför ögonen på en. Oron över förlusten hann orsaka att jag köpte en ny lupp. Nu är jag välutrustad, jag har två stycken, i två olika styrkor. Ögonblickligen känner jag mig fri som en fågel för nya, spännande och äventyrliga upptäcktsresor .

Kärnenergi

Jag har en plan. Och inte bara en utan flera: de som redan är färdiga och levererade, de som ska levereras och de som fortfarande gosar och myser i en startgrop. Som fysisk gestaltare är mina planer oftast stora. Ambitionsnivån är hög även i de fall när planen ska rymmas på en A4.

De flesta planerna virvlar dock runt i mitt huvud utan några som helst garantier om att hitta en fast punkt att förankra sig i. En aktuell och lockande plan är den allmänna tävlingen om utformning av en begravningsplats i Stockholm. Tanken att delta kittlar, men frågan är bara om jag för tillfället är beredd att offra tid och ekonomiska resurser för en tävlingsinsats. Denna tävling är ju betydligt mer omfattande jämfört med den allmänna nordiska tävlingen om en ekologisk lekplats under hösten 2000 i Malmö.

Ni som har sett min gamla hemsida har också fått se en glimt av hur det gick för mig i lekplatstävlingen. Mitt förslag ”I mitokondriernas land” belönades med 15 000 kr. Inte illa för exakt på pricken sju dagars arbete. Jag hade redan vid tävlingsstart bestämt mig att delta om jag fick tid över – och det fick jag, en vecka innan tävlingstiden gick ut. All planering gick i en rasande fart. Min idéproduktion gick i ett, frågan var bara hur allt skulle ramas in. Det var antingen dag tre eller fyra när jag kläckte hur idéerna skulle komponeras till en helhet. Heureka!

Jag är fortfarande mycket nöjd med resultatet. Det fanns ju inte tid att framställa ett helt färdigt koncept den gången med tanke på den knappa tiden. Juryns utlåtande: ”En lysande och konsekvent genomfört idé som ger höga poäng vad gäller försök att utveckla pedagogisk lek” var en bra belöning i sig och sådana uppmuntrande ord skulle vara värt att återupplevas. Nu är dock frågan: Ska jag eller ska jag inte delta? I vilket fall som helst har suget på att tävla börjat gro igen. Kanske blir mitt nästa tävlingsdeltagande en brain stormning tillsammans med några andra, vem vet. Jag har inte kommit så långt i den planeringen ännu. Istället försöker jag tjata på mig själv att jag ska koncentrera mig på min kärnverksamhet.

På safari

…what you see is what you get …what you see is what I see… what you see is what I think you see…

Jag är ingen större anhängare av virtuella världar. Den verkliga världen är så oerhört mer spännande bara man möter den med öppna ögon. Som tidigt i lördags när det var dags att traska upp och packa rycksäcken med proviant. En hel dags exkursion väntade ute i frostnupen skånsk natur för nyfikna, vetgiriga entusiaster. Siktet var inställt på att utforska mosaiklandskapets mikroliv och leverne i en bäckravin där vi sedan balanserade på hala stenar och vadade i strömmande iskallt vatten. Några veckor tidigare hade vi klättrat i branta sluttningar och satt ett stort antal lösa kantiga stenar i rullning. Vår räddning från risken att själv volta kullerbyttor var denna gång alla murkna trädgrenar som vi kunde gripa tag i, i nödens stund. Efter höstens exkursioner kan jag bara konstatera att mina akrobatiska talanger är imponerande – min överlevnadsinstinkt kan klassas som MVG.

Den verkliga världen är en värld i sig själv. Det spelar ingen roll om du är närsynt eller långsynt för du kan alltid hitta någonting som är sällsynt. Det gäller bara att kunna koppla av och öppna sina sinnen samt fokusera på något helt annat än på det aktuella uppdraget. Den egentliga uppgiften under exkursionerna var att identifiera ett antal gröna botaniska miniunderverk, men som vanligt drogs min uppmärksamhet till helt andra fysiska fenomen och proportioner. Visste ni till exempel att det finns krokodiler och sälar i Klövahallar på Söderåsen?

Människa–Maskin-Interaktion

Webbdesign akronymer:
[WHI-ZEE-WIG] = what you see is what you get
[WHI-ZEE-WIZ] = what you see is what I see
[WHI-ZEE-WHI-TEEZ] = what you see is what I think you see

Texten är numera arkiverad.
"Quod scripsi, scripsi"
Vad jag har skrivit, har jag skrivit.

Vinstoptimering

Varje ny planeringsuppdrag är en utmaning att ta itu med eftersom det alltid finns ett antal uppdragsspecifika frågetecken som behöver identifieras och lösas. Högsta vinsten för mig i mitt arbete är när jag har lyckats med detta. Det sker i mångt och mycket under skissandet - en viktig procedur som inte ska underskattas. Skissproduktionen ska leda fram till en tillräckligt hållbar struktur för att jag ska kunna arbeta vidare med den som en stomme.

För min del handlar planeringsarbetet om en metamorfos i tre steg, och i fyra stadier. Det första steget är från ägget till larven. Den andra är från larven till puppan. Den tredje är slutsteget från puppan till fjärilen. Kort beskrivet är ägget uppstarten som innebär platsidentifiering. Larvstadiet inrymmer en hel del djärva rörelser med ens skisspenna; hit och dit, fram och tillbaka, kors och tvärs. Under puppstadiet får arbetet vila en stund. Det är en viktig mognadsprocess för att jag under en tid ska kunna reflektera över alla delarna i helheten. Det fjärde stadiet ska resultera den slutliga flygfärdiga produkten.

Helst gäller det att ha gott om tid på sig för att kunna genomföra alla de nämnda stegen och stadierna. Annars finns en stor risk att en ej fullständigt genomförd metamorfos förvandlar den vackra dagfjärilen till en dagslända. Tyvärr kan detta hända även efter att den sköna fjärilen har flugit sin kos. Av olika anledningar kan någon under anläggningsskedet vilja slå två flugor i en smäll, och direkt så har de fyra stadierna minskat till tre.

Vad händer då om man i planeringsstadiet hastar förbi det omsorgsfulla vävarbetet, förpuppandet? De saknade silkestrådarna som skulle ha bundit ihop projektet försvagar konstruktionen, både funktionellt och i estetisk upplevelse. Ett av mina pågående planeringsarbeten är min hemsida som ska omkonstrueras. Jag tänker inte skynda med det, så ha tålamod. Jag har börjat skissa på olika alternativ, sedan gäller det att välja och undersöka om idéerna kan anpassas till tekniska konstruktioner.