O Tannenbaum

Växtlivet kan visa de mest äventyrliga, fantastiskt sagolika eller dramatiska händelseförlopp. I ett arbete där gestaltning med växter spelar en viktig roll behövs det därför kunskaper om växternas bio-logi. Sådana växtbiografiska lokaler kan skifta allt från torra och näringsfattiga områden till näringsrika med god vattentillgång. Dessutom varierar växternas position sinsemellan; så kallade brynbildare växer i utsatta perifera lägen medan innerbeståndsväxter hellre vill stå i centrum, omgivna av andra växter. Vid trängsel uppstår dock rivalitet om utrymmet. Växter som är väl anpassade för rådande klimatförhållanden kan på egen hand få övertaget under ett naturligt igenväxningsförlopp, s.k. succession. Till viss del kan detta också styras av mänsklig påverkan, till exempel genom gallring samt genom utbyte av enstaka individer eller grupper. De valda åtgärderna ska sedan helst resultera i växtkompositioner med dekorativa kvaliteter som är sevärda året runt.

En planteringsplan kan fungera som ett välskrivet och intressant manuskript. Rätt valda rollinnehavare, dvs. växtarter, tillsammans med en skickligt regisserande skötselansvarig skapar grundförutsättningarna för själva skådespelet. En verkligen lyckad pjäs kan till och med nå biotoppen i stora delar av världen och bli en riktig kassasuccé. En sådan omtalad världsklassiker är Ho(l)lywood vars huvudroll spelas av stjärnan Picea abies. Gran på svenska. En sen invandrare från öster och känd för att den är en säregen mångformig karaktärsaktris; figurerar bl. a. som slokgran, ormgran, klotgran, pelargran, mattgran, tårgran, paraplygran, kvastgran osv. Granen har dock främst blivit världskändis som Julgran. I denna skepnad, som en förhållandevis ung invandrare från Danmarks södra grannland Tyskland, har den lyckats sticka ut ur mängden.

Som skådis agerar granen hemtamt i kalltempererade klimatområden med fyra årstidsväxlingar. Under norra halvklotets kalla period, vid tidpunkten när det mesta är antingen gråtrist eller snötäckt, faller allt rampljus på den barriga Julgranen. Den uppträder gärna i stämningsskapande genrer och då allra helst i kostymföreställningar med mycket glamour och glitter. Den vanligen grönklädda granen klär sig bra även i silverskimrande vita band, och då speciellt i Danmarks maritima klimatförhållanden där granen har blivit en
kult(iverad)figur. Danskarnas dyrkan av denna ädla ’Nordmanns’ typ har skapat en storslagen massindustri. De har till och med startat en genetisk reproduktion av en elitaktör. Kanske kommer i framtiden just denna gran med det rätta utseendet att heta George Clooney.

I inomhusmiljöer har Julgranen blivit eftertraktad i musikaliska sång- och dansföreställningar; där ♫granen står så grön och grann i stugan, granen står så grön och grann i stugan. Tra-la-la-la-la, tra-la-la-la-la, tra-la-la-la-la, la-la! ♫ Men för att dess charmerande grönska, som sprider väldoftande terpeniska aromer, ska komma till sin rätta är riklig vätskepåfyllning på sin plats i en stugtorr biotop. Under sådana klimatförhållanden blir Julgranen lätt varm i kläderna. Eftersom den relativt snart klär av sig naken kan det därför vara berättigat att ställa frågan: ♫ du kära gran, du kära gran, hur trogen är din grönska?♫ För att undvika fiaskon ersätts Julgranen emellanåt med artificiella och kulörta stand-in figurer. Deras strama plastikkirurgiska utseende gillas dock inte av riktiga julgransfans. Valet kanske då faller på en helt annan gransort som heter Gran Canaria. Trots att denna gran endast förekommer inom ett geografiskt isolerat område har den ändå lyckats dra till sig mängder av beundrare.

Vid nyåret eller senast vid trettondagen när firandet av den glada julen är slut, slut, slut är logiskt sett även den avhuggna, rotlösa Julgranens liv och leverne slut. The end. Julgranen bärs ut, ut, ut och hamnar i vedhögen som så många gånger förut. ♫ Men till nästa år igen kommer han vår gamle vän. Ty det har han lovat.♫ Da capo. På det viset förs Julgranens fantastiska tradition vidare i dess helt eget bio-logiska showbusinesskretslopp. Granen agerar emellertid inte enbart som en annuell prydnadsväxt. Som flerårig evergreen trivs den bäst i skogsmiljöer. Med dominerande manér brer detta vanligen så högresta träd ut sig i stora bestånd. Livet för andra växtarter blir tämligen surt i de mörkaste skogarna, där solljuset endast sparsamt silar sig genom granens nedersta grenar. Tills den mänskliga faktorn, mera känd som kalhyggen, ändrar förutsättningarna. Detta innebär dock inget fullständigt nederlag för granen eftersom dess begåvning inte är begränsad till dess inre cellulosa egenskaper utan i mångt och mycket sitter i dess exteriöra image. En ständig nyproduktion och plantering av plantor är därför väsentligt för att garantera granens comeback till både nytta och nöje.

I plantgrossisternas sortiment finns det ett antal olika granarter och sorter att välja mellan. En del av dem trivs bäst i stora sammanhang medan andra föredrar små begränsade ytor. Dessutom har granen förmågan att agera både självständigt och i teamwork. Till exempel i kulturmiljöer ses den bland annat i ett nätverk av ensartade barriärer, ofta som klippt och skuren till omfångsrika och täta kulisser. Oavsett om granen har placerats i bakgrunden eller i mer framträdande platser är den en attraktiv allroundväxt. En talangfull biologisk skapelse som med sin grönska kan prestera oanade effekter; alltifrån förtrollande dvärgar till resliga jättar.

Fundera tar längsta tiden, sa skräddarn när han sydde byxor. (Svenskt ordstäv)

I mitt arbete är det hiiiimmmla många tider att hålla reda på, i tid och otid. Det finns t.ex. tider som är mätbara, tider som är kronologiska, tider som är periodiserade och cykliska samt så kallade cirkadianska tider. I det sistnämnda fallet ger omgivningen signaler som styr vakenhet och sömn. Som i söndags när klockans visarställning vreds en timme bakåt. Till vintertid = normaltid, vilket varar i fem månader, dvs. till sista söndagen i mars. Allt enligt en gemensam EU-lag.

Tider i min verksamhet styrs också av Arbetstidslagen. Trodde jag. Redan i lagens § 2 fastslås det att jag är rättslös. Eftersom jag har en position som ”chefsanställd” är jag en slags hybrid utan tydligt definierat avtal om anställning. Ungefär på liknande sätt som under studietiden. En mätbar kontorstid ”nine to five”, dvs. åtta timmar, har därför fått en mer flexibel tolkning och kan infalla någon gång mellan tidig morgon och kvällstid. Under sådana arbetsförhållanden gäller det att vara extra tydlig och välstrukturerad, eller åtminstone försöka att vara tydlig och någorlunda strukturerad. För tidvis flyter min arbetstid ihop med min fritid.

I många yrken kan det uppstå behov av att arbeta över den ordinarie arbetstiden. Så även i mitt fall. På grund av verksamhetens art kan jag ibland känna till detta veckor i förväg och andra gånger uppstår behovet av övertidsarbete först i sista minuten. Då spricker tidplanen. I sådana situationer gäller det att korrigera denna vägledande plan genom att verklighetsanpassa den och därefter fortsätta enligt den förnyade varianten. I dessa lägen är kalendern min bästa vän. Pålitligt placerad på bordet. I A5 format. Det som jag har anförtrott och delegerat till denna analoga lagringsplats framgår tydligt. Och säkert. Alla risker för att information skulle försvinna på grund av tekniska störningar är eliminerade. Eventuellt endast utsuddade.

Vanligen kompenserar jag övertid med ledighet som jag förlägger till ordinarie arbetstid. Vissa tillfälliga avvikelser från denna kompensering sker dock. Och sådant tenderar att ske ideligen med tanke på allt administrativt kringarbete som verksamheten kräver, oavsett vilken veckodag det är. För inte ens söndagar är undantagna från denna tidskrävande syssla. Men det gäller att ha inflytande över sin arbetssituation. Därför kompenserar jag även det administrativa tvånget med mer tid för fritid. Det gäller ju att balansera ens livstid.

Av en händelse vet jag att jag fysiskt lever i en så kallad rumtid. Och detta är ingenting konstigt för oss arkitekter som sysslar med olika rumsliga dimensioner så som längd, bredd och höjd. Dessutom har arbetet även en tidsaspekt, t.ex. hur det byggdes förr i tiden, vilka spår tidens tand har lämnat efter sig i landskapet och hur nutidens planering påverkar framtidsplaner. Det gäller också att veta när tiden är inne för att skapa en helt ny dimension i tillvaron. Som för två år sedan när mina dagliga hundpromenader plötsligt upphörde. Då gällde det att ordna en ny typ av social och lärorik fritidssyssla. Jag valde en som är både till nytta och till nöje; trevliga promenader i skogen, typ följa John och lär dig mer om hus-, vägg- och takmossa – aktivitet. Ute i det gröna och sköna är det dessutom lätt att glömma bort tiden.

För att kunna hålla bra koll på arbetstiden har jag skapat en handlingsplan. Denna plan har jag döpt till Måltider. Planen är strategiskt viktig för hela verksamheten och för det mesta fungerar handlingsplanen alla tiders. Planen fungerar faktiskt helt automatiskt när kroppens signalsubstanser, i detta fall peptider, stimulerar aptiten. Det aptitliga kan sedan vara t.ex. något grönt från växtriket som garanterat innehåller olika organeller, inkluderande så kallade plastider.

Mitt sätt är ETT sätt att arbeta som landskapsarkitekt. Med tiden har jag lärt mig, efter ett antal sömnlösa nätter, att övertidsarbete i själva verket inte existerar i min värld. Jag lever ju i en tidlös tillvaro utan lagligt reglerade arbetstidsrättigheter. Men allting är ju relativt, jag har min frihet. En frihet som inte är årstidsbunden och ger utrymme för att redan nu planera vidare för den blomstertid som kommer (om ett antal månader) med lust och fägring stor…




” Plastider är organeller som förekommer i alla växter och alger. Kloroplasterna är de viktigaste plastiderna. I dem sker fotosyntesen. I andra typer av plastider lagras olika ämnen. Dessa plastider är viktiga för växtcellens metabolism.”
(Cellbiologi: http://www.solunetti.fi/se/solubiologia/kasvisolun_rakenne/2/)

Metabolism = ämnesomsättning

I tid och rum

Det tar vanligen ett varierande antal år innan mina skapelser av yttre rum har nått de rätta dimensionerna. Växter som byggmaterial lever ju sitt liv i sin egen takt. Annat är det med byggnader. Deras form, storlek och färg framträder redan när bygget är färdigställt, och detta har trendspanarna inom trädgårdssektorn äntligen uppmärksammat. Denna aktuella trend kallas för Cottage Garden, som enligt min tolkning helt enkelt kan översättas till en trädgård med en eller flera små ”stugor”. Som trendfenomen kan sådana byggverk beskrivas som någonting som ”alla vill ha”, ”är ett måste” och framför allt är de ”heta”.

För att kunna strukturera trendriktningar måste man tänka logiskt. Detta har jag gjort grundligen under de senaste månaderna. Eftersom alla påståenden är logikens byggstenar gäller det sålunda att dra konkreta slutsatser ur dessa. Därigenom har jag kommit fram till att om nu alla vill ha ett växthus så vill jag också ha ett. Trots att jag redan har ett uterum måste jag nu bara bygga ytterligare en liten ”stuga”, ett växthus, i trädgården. Lyckligtvis har jag också lokaliserat ett lämpligt ställe för en sådan inglasad skapelse, som sedan kan användas till mycket; allt från intensiv odling till avkoppling och umgänge.

Oavsett användningsändamål är temperaturhöjning en normal företeelse i ett växthus. Samtidigt ökar luftfuktigheten och det bildas olika gaser. Detta kallas för växthuseffekt. Odling av växter som normalt inte trivs på våra breddgrader växer vanligen bra i en sådan miljö. Även människorna kan påverkas av växthusgaserna och då speciellt vid tillförsel av konstgödsel i mängd. Genom en kemisk kvävereaktion, denitrifikation, bildas då lustgas och vips så har växthuset omvandlats till ett lusthus.

Egentligen är min trädgård redan en enda stor lekstuga och dess utformning är uteslutande anpassad efter husbehov. Utgångspunkten har varit gräsmattan som ligger i det främsta rummet, dvs. i centrum. Allt annat har hamnat i utkanterna. Även det utrymmeskrävande växthuset kommer så småningom att byggas i periferin, utmed häcken. När själva byggandet kommer att äga rum vet jag inte för tillfället. Just nu står det ett gammalt träd på den uttänkta platsen. Att fälla det trädet är därför ett måste. Jag tvivlar dock på jag kan stå ut med det ofantliga tomrum som trädet kommer att lämna efter sig.

Allt enligt naturlagarna

I år har meteorologerna varit överraskande frikostiga och pricksäkra i sina prognoser om nederbörd i form av snö. Massvis av snöstjärnor, vanligtvis klumpade till flingor, har fallit för jordens dragningskraft och täckt landskapet under ett vitt snötäcke. Efter flera års väntan på en riktig vinter har denna årstid äntligen åter lyst upp tillvaron, till och med i landets södra regioner. Dessutom har långvarigt temperaturfall under 0ºC garanterat en mängd andra vinterfenomen. Vissa av dem är sannolikt helt slumpmässiga händelser och andra får man räkna med. På gott och ont.

Olika organismers vinterhärdighet främjas av god anpassningsförmåga. Vanligtvis överlever de flesta vintern med hjälp av någon typ av skyddsåtgärd, som t.ex. lövfällning eller värmeisolerande klädsel. Det är emellertid tveksamt om sådana åtgärder alltid hjälper. I årets kärva klimatläge har vinterpälsade kaniner inte varit speciellt sparsmakade med sin föda. I brist på annat har barkbröd varit en riktig delikatess på säsongsmenyn. För trädens del, som huvudingrediens i denna maträtt, är detta dock ett rätt korkat ingrepp. När deras skyddande ytterskal är borta har framtidsutsikterna för dessa ringbarkade träd minskat avsevärt. Liksom för kaninerna. Till följd av deras val av vinterns fiberrika skalrätt har risken för ett och annat nackskott ökat. Avlossat utan att någon varskott.

Årsskott är en helt naturligt förekommande företeelse hos fruktträd och andra typer av växtslag. Reduktion av årsskott sker vanligen under årlig beskärning. För fruktträdens del görs detta bl.a. i syfte att stimulera tillväxt och fruktsättning. En alltför hård klippning bör dock undvikas under vintern. Resultatet av en sådan överentusiastisk beskärning visar sig annars under följande växtsäsong i ett överskott av vattenskott. Vinterbeskärning av fruktträd, i synnerhet äppel och päronträd, är trots allt att föredra för det har sina praktiska skäl; dels är lövmassan obefintlig vilket betyder mindre trädgårdsavfall, dels blir kvarlämnade kvistar på snötäckt mark ett behövligt näringstillskott för kaninerna. Det sistnämnda innebär också att trädgårdsavfallet minskar ytterligare samt att behovet att skicka de gnagande skadedjuren till de sälla jaktmarkerna minimeras.

Tills vidare råder det emellertid ingen som helst vapenvila mot det kristalliserade vattenfallet från skyn. Otaliga gånger under de senaste två månaderna har detta fenomen täckt en trettio meter lång trottoar under en vit filt utanför mitt hem. Väl påpälsad har jag som ett skott varit ute redan i arla morgonstund med en snöskyffel, som står i ständig beredskap mot snöattacker. Mitt angreppssätt att skotta snö kanske inte är det mest ergonomiska men hittills har jag lyckligtvis inte drabbats av ryggskott. Men eftersom det fortfarande är långt till både vårdagsjämning och aprilväder gäller det att inte glädjas i förskott. Ännu pendlar dygnstemperaturen mellan minus- och plusgrader och ännu syns det inga spirande snödroppar… för än så är det vinter. Än så sova björk och ljung, ros och hyacinter.

på ett djupare plan

Religioner har sina egna unika former av tillbedjan och seder. Den tidiga kristna kyrkan uppfattade till exempel födelsedagsfirandet som en okristen rit. Något osedligt. Namngivningsdag och följaktligen själva namnsdagen däremot ansågs lämpligare att fira, och speciellt om det då ärades något helgon eller martyr. I almanackans namnlängder förekommer idag enstaka namnlösa kyrkliga märkesdagar och ennamnsdagar med antingen kyrklig eller folklig anknytning. Dessutom förekommer mera frekvent tvånamnsdagar samt även trenamnsdagar. Till exempel har Sven sin namnsdag den 5:e december. Enligt www.svenskanamn.se har även den spanska räven, mer känd som Zorro, sin namnsdag då. Zorro med Z är en fiktiv figur, en uppdiktad historia, liksom Helgonet, vars "verkliga" namn är Simon Templar. Simon har sin namnsdag den 28:e oktober.

Så kallade helgonlegender härrör vanligtvis från myter om historiska personer och händelser och är vanligtvis blandningar av både hedniska och kristna seder. För två månader sedan, den 13:e december, firades en sådan helgonlegend, Lucia. Ett annat helgon, Valentin, har ända sedan medeltiden firats dagens datum, den 14:e februari. Gemensamt för dessa två helgon är att båda har kopplingar till synorgan och kärlek; hon som rev ut sina ögon och sände dem till sin trolovade, och han som gav synen åt sin fångvaktares dotter. Eftersom Sankt Valentindagen egentligen förknippas mer med ett annat organ, nämligen hjärtat, kan dessa två storyer tillsammans tolkas som Kärlek vid första ögonkastet.

Lucia liksom Valentindagen är årligen återkommande fasta temadagar. Lucia firas med en musikalisk föreställning där ursprungligen en hednisk ljusgudinna sjunger tillsammans med ett följe av tärnor. Stjärngossar, pepparkaksgubbar och lämpligen även tomtar kan delta i denna ritual. Vanligen äts och dricks det lite extra, traditionsenligt lussebullar och glögg. Valentindagen har lanserats av mer kommersiella skäl. I all kärleksfull vänskap säljs, köps och ges det blommor och presenter. En mycket typisk gåva är ask fylld av geléhjärtan. Namnam!

Det finns en sägen om att Valentin plockade blommor i trädgården och gav dem till älskande par. Möjligtvis var de plockade blommorna röda för rött är ju kärlekens färg, men också hjärtats och blodets färg. Med tanke på dagens behjärtansvärda firande tycker jag att bland alla de redan existerande temadagarna borde det även instiftas en Organdonatorernas dag. Ett mycket passande datum för en sådan temadag är den 15:e augusti. Denna katolska helgondag, Jungfrumarias upptagning i himmelen, kombinerad med mer jordnära kirurgiskt hantverk är ett lysande val, tycker jag. Dessutom har ”stjärnorna” Stella och Estelle sin namnsdag då, liksom jag (enligt http://almanakka.helsinki.fi/namnsdagar).

Idéhistoria

Mitt intresse för historiska och kulturhistoriska skildringar väcktes för länge, länge sedan, tack vare en underbar historielärare. Fortfarande hör denna typ av litteraturgenre till min favoritläsning. Eftersom varje historia kan berättas på flera olika sätt händer det att jag läser om samma historiska skeenden ett antal gånger men skildrade av olika författare. Detta för att få en mer nyanserad bild av tiden som gått.

Jag har läst en hel del om kungar och deras soldater. De red mycket oftare förr i tiden, och det gjorde jag också. Jag var nämligen en hästtjej under mina yngre tonår. Ridlektionerna hölls utomhus fram till dess att underlaget frös till en hård, gropig skorpa. Jag kommer särskilt väl ihåg den leriga utomhusbanan. Kännedom om denna jordart blev påtaglig från mycket nära håll under mitt första ridår. Mitt sätt att lära mig rida avvek nämligen från de andras. Jag lärde mig att ramla från hästryggen. Detta hände otaliga gånger och på de mest fantasifulla sätt. Tydligen föll mina nyförvärvade ridkonster i god jord eftersom jag lyckligtvis aldrig skadade mig (förutom rejäla blåmärken, men de räknas inte). I vilket fall som helst så var det mycket enkelt att lära mig flyga över hästens man och huvud vid tvärstopp framför ett hinder. Ridskolans hästar var ju stora och jag var en liten och tunn tjej. Eftersom jag tydligen hade en viss naturlig fallenhet för att skapa markkontakt hade jag kanske behövt mer tyngd och stabilitet. Det vill säga, minst en rejäl riddarutrustning i mitt lättviktsfall.

Denna numera antika historia hör till en förfluten tid, och idag skulle jag nog inte utsätta mig för samma typ av falltekniska prövningar. Visserligen har jag lagt på mig några kilo till men detta har tyvärr inte hjälpt så mycket mot nya typer av överraskande händelser. Så som mot en trojansk hästs listiga krigare som glatt invaderade min dator i början av 2000-talet. Efter en hård strid och en kraftig hästkur är jag numera bättre förberedd med en modern skyddsutrustning. Men det är egentligen en helt annan historia, som någon annan säkert skulle kunna skildra med helt andra ord…

Sprakande färgprakt

Jag är en ganska lugn person som uppskattar ”små” saker. Så som den naturliga stjärnhimmeln. Men när den senaste högtidshappeningen brakade loss igår fanns det knappast utrymme för stilla och tyst kontemplation om universums avlägsna himlakroppar.
Som lugn och kultiverad person upplever jag ljuset och ljudet under firandet av nyårsafton som något väldigt primitivt.
Som lugn, kultiverad och demokratisk person vet jag dock att denna traditionella ljus- och ljuddyrkan är ett fenomen som har sina rötter i politiska beslut. Ni vet… redan de gamla romarna använde detta handlingsmönster när det gällde att planera, och i förtid fira det kommande årets krigiska kampanjer.

Som lugn, kultiverad, demokratisk och tänkande person gick det igår äntligen upp ett ljus för mig om att detta sena midvinterfirande nog egentligen är en initial rit i människans behov av ljusterapi. I skånska vintertider när inte ens snön lyser upp tillvaron. Här hemma hade vi ingen klass 1-varning om snöyra. Inte ens klass 2 eller 3. Säsongens annuella blomsterbomber kunde därför exponera sig fullständigt. I brist på naturligt ljus sköt de raketfort högt upp i skyn för att sedan flyktigt blomstra under några futtiga sekunder. Denna tidsmässiga kvalitetsbrist kompenserades dock av massverkan. Mot en mörk och stabil bakgrund blev årsskiftets färgstarka blomning mycket effektfull. Visserligen saknade scenariot viss synkronisering och extrema färgkompositioner framträdde i en enda röra, huller om buller.

I midnattens virrvarr sökte jag - en lugn, kultiverad, demokratisk, tänkande och fantasifull person - stjärnorna med ljus och lykta. Utan större framgång. Endast några enstaka modiga stjärnor skymtade bakom raketernas rökridå, och till vilka konstellationer de tillhörde var inte lätt att avgöra. Det syntes inte en glimt av Lilla eller Stora björnen, som båda antagligen gått i ide. Björnvaktaren var förmodligen tjänstledig och återkommer först någon gång framåt våren. Oljuden som fyllde luften härstammade knappast från Fiskarnas stim. Som en av himlens ljussvagaste hade de inte en chans visa sig. Stackars skotträdda Lilla hunden hade tydligen redan drabbats av panik, medan dess artfränder Jakthundarna antagligen inte brydde sig ett dugg om all smällandet. Det enda som sedan med säkerhet gick att identifiera var Bägaren. Den var helt synlig. På bordet. Först fylld med champagne, sedan tömd och tom.

Som lugn, kultiverad, demokratisk, tänkande, fantasifull och omtänksam person vill jag inte föra någon bakom ljuset. Vare sig när jag är nykter eller något promillefylld. Nej, jag vill hellre kasta ljus över vissa primära, och för all del även sekundära, fenomen som omger oss i vardagliga och i festliga situationer. En sådan företeelse är spektrum, i fråga om ögats och hjärnans uppfattningsförmåga av ljus. Det vill säga, färgerna. Med hjälp av färgernas kulörer, mättad och nyanser är det lätt att skapa harmonierande ton-i-ton kompositioner. Det krävs dock alltid en eftertanke, speciellt vid användning av färgstarka toner, eftersom de kan orsaka kaos och därmed irritera ögat. Detta med färgerna är således ingenting riskfritt och måste hanteras varsamt.

Som lugn, kultiverad, demokratisk, tänkande, fantasifull, omtänksam och förutseende person har jag i år gett ett nyårslöfte. I år tänker jag inte ”spilla krut på döda kråkor”. Istället kommer jag att krydda alla mina nya projekt på ett smakligt sätt för att de tydligt ska sticka ut som stjärnskott. Högt skjutande planer, kanske?