Idéhistoria

Mitt intresse för historiska och kulturhistoriska skildringar väcktes för länge, länge sedan, tack vare en underbar historielärare. Fortfarande hör denna typ av litteraturgenre till min favoritläsning. Eftersom varje historia kan berättas på flera olika sätt händer det att jag läser om samma historiska skeenden ett antal gånger men skildrade av olika författare. Detta för att få en mer nyanserad bild av tiden som gått.

Jag har läst en hel del om kungar och deras soldater. De red mycket oftare förr i tiden, och det gjorde jag också. Jag var nämligen en hästtjej under mina yngre tonår. Ridlektionerna hölls utomhus fram till dess att underlaget frös till en hård, gropig skorpa. Jag kommer särskilt väl ihåg den leriga utomhusbanan. Kännedom om denna jordart blev påtaglig från mycket nära håll under mitt första ridår. Mitt sätt att lära mig rida avvek nämligen från de andras. Jag lärde mig att ramla från hästryggen. Detta hände otaliga gånger och på de mest fantasifulla sätt. Tydligen föll mina nyförvärvade ridkonster i god jord eftersom jag lyckligtvis aldrig skadade mig (förutom rejäla blåmärken, men de räknas inte). I vilket fall som helst så var det mycket enkelt att lära mig flyga över hästens man och huvud vid tvärstopp framför ett hinder. Ridskolans hästar var ju stora och jag var en liten och tunn tjej. Eftersom jag tydligen hade en viss naturlig fallenhet för att skapa markkontakt hade jag kanske behövt mer tyngd och stabilitet. Det vill säga, minst en rejäl riddarutrustning i mitt lättviktsfall.

Denna numera antika historia hör till en förfluten tid, och idag skulle jag nog inte utsätta mig för samma typ av falltekniska prövningar. Visserligen har jag lagt på mig några kilo till men detta har tyvärr inte hjälpt så mycket mot nya typer av överraskande händelser. Så som mot en trojansk hästs listiga krigare som glatt invaderade min dator i början av 2000-talet. Efter en hård strid och en kraftig hästkur är jag numera bättre förberedd med en modern skyddsutrustning. Men det är egentligen en helt annan historia, som någon annan säkert skulle kunna skildra med helt andra ord…

Sprakande färgprakt

Jag är en ganska lugn person som uppskattar ”små” saker. Så som den naturliga stjärnhimmeln. Men när den senaste högtidshappeningen brakade loss igår fanns det knappast utrymme för stilla och tyst kontemplation om universums avlägsna himlakroppar.
Som lugn och kultiverad person upplever jag ljuset och ljudet under firandet av nyårsafton som något väldigt primitivt.
Som lugn, kultiverad och demokratisk person vet jag dock att denna traditionella ljus- och ljuddyrkan är ett fenomen som har sina rötter i politiska beslut. Ni vet… redan de gamla romarna använde detta handlingsmönster när det gällde att planera, och i förtid fira det kommande årets krigiska kampanjer.

Som lugn, kultiverad, demokratisk och tänkande person gick det igår äntligen upp ett ljus för mig om att detta sena midvinterfirande nog egentligen är en initial rit i människans behov av ljusterapi. I skånska vintertider när inte ens snön lyser upp tillvaron. Här hemma hade vi ingen klass 1-varning om snöyra. Inte ens klass 2 eller 3. Säsongens annuella blomsterbomber kunde därför exponera sig fullständigt. I brist på naturligt ljus sköt de raketfort högt upp i skyn för att sedan flyktigt blomstra under några futtiga sekunder. Denna tidsmässiga kvalitetsbrist kompenserades dock av massverkan. Mot en mörk och stabil bakgrund blev årsskiftets färgstarka blomning mycket effektfull. Visserligen saknade scenariot viss synkronisering och extrema färgkompositioner framträdde i en enda röra, huller om buller.

I midnattens virrvarr sökte jag - en lugn, kultiverad, demokratisk, tänkande och fantasifull person - stjärnorna med ljus och lykta. Utan större framgång. Endast några enstaka modiga stjärnor skymtade bakom raketernas rökridå, och till vilka konstellationer de tillhörde var inte lätt att avgöra. Det syntes inte en glimt av Lilla eller Stora björnen, som båda antagligen gått i ide. Björnvaktaren var förmodligen tjänstledig och återkommer först någon gång framåt våren. Oljuden som fyllde luften härstammade knappast från Fiskarnas stim. Som en av himlens ljussvagaste hade de inte en chans visa sig. Stackars skotträdda Lilla hunden hade tydligen redan drabbats av panik, medan dess artfränder Jakthundarna antagligen inte brydde sig ett dugg om all smällandet. Det enda som sedan med säkerhet gick att identifiera var Bägaren. Den var helt synlig. På bordet. Först fylld med champagne, sedan tömd och tom.

Som lugn, kultiverad, demokratisk, tänkande, fantasifull och omtänksam person vill jag inte föra någon bakom ljuset. Vare sig när jag är nykter eller något promillefylld. Nej, jag vill hellre kasta ljus över vissa primära, och för all del även sekundära, fenomen som omger oss i vardagliga och i festliga situationer. En sådan företeelse är spektrum, i fråga om ögats och hjärnans uppfattningsförmåga av ljus. Det vill säga, färgerna. Med hjälp av färgernas kulörer, mättad och nyanser är det lätt att skapa harmonierande ton-i-ton kompositioner. Det krävs dock alltid en eftertanke, speciellt vid användning av färgstarka toner, eftersom de kan orsaka kaos och därmed irritera ögat. Detta med färgerna är således ingenting riskfritt och måste hanteras varsamt.

Som lugn, kultiverad, demokratisk, tänkande, fantasifull, omtänksam och förutseende person har jag i år gett ett nyårslöfte. I år tänker jag inte ”spilla krut på döda kråkor”. Istället kommer jag att krydda alla mina nya projekt på ett smakligt sätt för att de tydligt ska sticka ut som stjärnskott. Högt skjutande planer, kanske?